Människans liv är en pendling mellan arbete och vila; Att ge och att ta emot. Att Gud ”skapade” Sabbatsdagen och helgade den innebär att vilan, I Guds ögon, är lika väsentlig som arbetet. Människan skall inte bara älska, dvs ge sig själv. Hon måste också få bli älskad; att bara få vara. Sabbaten är den tid då man inte själv gör saker, utan där man låter ske! Vi får då vara vad vi ytterst är avsedda för; En inre helgedom, en trädgård, där Gud kan vandra….

Hela den moderna civilisationen, och därmed oundvikligen vi själva, är präglade av ett annat synsätt ; Människan är inte en helgedom utan en maskin. Målet är effektivitet och prestation. Vi roffar ständigt åt oss för att producera mera. Resultatet av detta ser vi inte bara i vår egen värld, där naturen plundras. Även vår inre helgedom förstörs.

Har vi tid ibland att göra ingenting? Att vara stilla och låta Gud handla?

Reträtt betyder att dra sig tillbaka. Man lämnar då allt ”görande” för att träda in i Guds sabbatsvila. Man är. Ingenting behöver presteras. Man behöver inte uppnå ett andligt ”resultat”. Det handlar inte längre om effektivitet, utan om fruktbarhet.

En reträtt jämförs ibland med att dra ut i ”öknen”. Man lämnar allt och går till en enslig, tyst plats. Det var ju just i öknen som Gud uppenbarade sig för Israel. Öknen är den plats där Gud ”talar till ditt hjärta” (Hosea 2,16). Det är detta Ord som bär frukt under en reträtt. När vi inte gör någonting själva, kan Guds Ord verka i oss – ”man vet inte hur!” (Markus 4,27). Ordet mediterar man för sig själv, i enskild bibelläsning, eller gemensamt, då ordet ”firas”, i gudstjänsterna. I en predikad reträtt får man ordet ”förklarat”, utlagt, under de gemensamma föredragen. Men Ordet talar även till oss i tystnaden, i naturen, eller genom andlig läsning.

Öknen kan också vara en plats för prövningar. Jesus frestades i öknen. När man inte längre kan ”fly” i aktiviteter eller frestelser, tvingas man konfronteras med sig själv på ett nytt sätt. Man får tid att tänka även frågor man annars inte hinner ställa. Man kan behöva tala med någon om detta. Under en reträtt finns möjlighet till samtal, med en präst eller syster.

Det säger sig själv att en reträtt inte är ett tillfälle för att ”hinna med” allt sånt man inte gjort i vanliga fall. Man skall inte komma till en reträtt med portföljen fylld av skrivningar som skall rättas, eller brev som skall besvaras. Dagstidningar och radio lämnar man också hemma. Världen kommer inte att gå under för det!

En gemensam reträtt ger också möjlighet att uppleva gemenskap i bön och tystnad. Man får vara tillsammans utan att behöva ”vara trevlig”. Den djupaste källan till gemenskap mellan människor är alltid bortom ord.

Ytterst är varje reträtt någonting djupt personligt. Varje människa är unik, så också hennes livssituation. Men hos var och en vill Ordet komma och ta sin boning. En reträtt är en möjlighet att öppna sig för denna gåva.