1

Tråd: avund

Det är nog inte så många svenskar som vid min ålder o bakgrund önskar att få bli upptagen och konfirmerad i den Katolska kyrkans fulla gemenskap. Moder Maria kallade mig 1986 på ett förunderligt sätt men inte förrän 2010 efter dryga två års intensiva studier och samtal var vecka med f Håkan Järrhage i Gbg (Kristus Konungen) och reträtt och samtal med f John McCormak CP fick jag glädjen till det jag kände som en upphöjelse.
Jag ser delar ur svenska kultureliten ansluta sig till vår kyrkan vilket är bra, tillsammans med medlemmar som syns och hörs och är väl stadgade och inget fel i det. Hög standard och märkeskläder.
Ibland kan jag ändå inte komma ifrån när jag läser i våra tidningar och skrifter om den ena efter den andra pilgrimsresan de gör att det inom kyrkan finns även medlemmar som inte har kassa till att åka runt till olika heliga platser vid olika tidpunkter. Som jag började inlägget är jag nog lite ovanlig, fd, spec.pedagog och den ende i familjen som studerat vid högskola/universitet. Många av våra bröder o systrar från andra länder är födda katoliker men är sk. "vanligt folk" och med sina specifika traditioner. Jag skulle gärna vilja kunna resa till Lourds tex. men det blir det aldrig råd till så när nya gruppresor, fotografier och berättelser hur underbart allt varit publiceras drabbas jag av en form av avund. Ibland kan det även kännas som ett förakt för dem som huserar i den katolska societeten. Därpå skäms jag över vad jag tänkt om dessa och ber vår Fader om förlåtelse.
Jag lever i ensamhet i en eremitliknande avskildhet och bön efter att min käresta avled i cancer feb.2009. Vi hade en dotter som nu är 20 år och vi är väldigt nära varandra och hon kommer ofta för att hälsa på.  Härifrån där jag bor finns inte möjligheter, kommunikationer, att ta mej till mässan i Halmstad på de tider som gäller men jag gör mitt bästa här hemma att följa dagens bönestunder. Men så kan de komma krypande att jag blir en 2:a klassens katolik, som inte syns på olika resor till heliga platser, inte med på evenemang av olika slag och upplever på allvar att det finns ett A och ett B-lag inom kyrkan, inte enbart pga. resorna. Nu ser inte Herren det så men jag vill slippa känna det så. På sätt o vis är det sant att de med ekonomi kan hålla sig framme vid den årliga resan till Jerusalem osv. Jag är glad över att jag t.ex kan skriva till er systrar, få kommentarer och synpunkter från er som kommit längre än jag själv. Det kan ändå bli lite ensamt att vara helt utanför de initierade medlemmarna.
Det här sättet att tänka som kommer på mig känns naturligtvis inte bra och är ovärdigt men när jag läser om "club resa till heliga platser" återkommer känslan och jag ber o skäms. Avund, om de så det är, är en synd som Fader själv tar starkt avstånd från. Sedan 2008 har jag gått igenom en rad svåra prövningar och kanske är detta en ny, att komma över dessa känslor. Utan mina böcker och tro, Den Heliga Familjen, Fadern och dagliga böner är jag inget och önskar bara vara en Guds tjänare å andra sidan. Men till sist, det vore härligt att kunna ha varit på en helig plats, en gång i livet! Pax. Björn-Maria!

2

Sv: avund

Hej orapronobis!

Jag förstår att det kan kännas mycket frustrerande att inte ha råd att besöka heliga platser när det är helt självklart och så enkelt för andra att ta sig dit. Ändå har jag för mig att det kan finnas -för dem som skulle vilja t ex resa till Lourdes med en grupp i församlingen- möjlighet att få stöd och bidrag. Har du redan försökt prata till kyrkoherden i din församling om din önskan och om ditt eget ekonomiska tillstånd? Det kanske kan vara en början till något mer?

Samtidigt behöver man inte "åka runt till olika heliga platser vid olika tidpunkter" som du säger för att bli en bättre kristen. Man blir inte automatiskt heligare eller fullkomligare genom pilgrimsresor. Herren ger sig till känna till alla och överallt och öser sin stora kärlek över alla och överallt. Hans besök till oss beror egentligen endast på vår egen längtan och öppenhet. Och den dyrbaraste pilgrimsresan är den som pågår inom oss i det fördolda... i hjärtats hemlighet...
och denna är minst sagt inte alls monoton!

Om man inte kan åka till sådana platser -tänk till ex på fångar, svår psykiska sjuka eller pga andra skäl, kan man alltid förena sig på ett andligt sätt med dem som tar sig dit för att be. Kyrkan är en enda kropp och varje del har sin särskilda plats och funktion i kroppen. Böner av alla slag och från alla platser i världen och från alla tider sammanfogas i Kristi hjärta. Och från Kristi hjärta flödar all nåd och välsignelse till oss alla, efter var och ens behov.

Låt oss tacka när möjligheten till en sådan resa ges och låt oss behålla frid och glädje om den inte ges (och tacka även då...) för då ges det något annat till oss! än bättre... För Herren ger alltid det som är bäst till var och en! 

Allt gott!

Syster Céline