1

Tråd: Älska sin släkt?

Jag har försökt enkelt och åskådligt skriva ner mitt problem - men hela tiden fastnat i beskrivningar som blivit längre och längre och mer och mer invecklade. Men vad det hela rör sig om är egentligen detta. En bror har dött - en bror som livet igenom gjort sitt yttersta för att inte bli vare sig älskad eller omtyckt av familjen. Han bodde och dog i en stad över 20 mil från hemorten. Föräldrarna är döda och vi är tre syskon kvar. En av oss bor utomlands och har inga åsikter alls i frågan, två av oss bor i den stad där vår mamma är begravd. En av oss två syskon vill nu, efter att cirka 15 år ha varit rädd för kontakt med brodern, att samme broder ska begravas i vår mammas grav. Jag, som "äger" graven motsätter mig det á det starkaste. Min bror var helt enkelt en elak man och att i framtiden gå till mammas grav skulle bara väcka till liv hemska minnen från min barndom.
Min katolske präst (jag är enda i familjen som är katolik) säger att jag måste kunna förlåta och ja, jag har insett att jag måste bevista broderns begravning och säga "jag förlåter dig". Men, jag kan för mitt liv inte förfula min mors gravplats. Det räcker med att min bror förfulade hennes liv; han skrämde, han hotade, han gnällde, han hånade, han gjorde allt utan betänkligheter. Hur ska jag kunna gå till mammas grav och "prata" med henne om jag vet att hennes värste förföljare samtidigt är där? Jag måste förlåta, men hur kan jag glömma?

2

Sv: Älska sin släkt?

Tack, Jonak, för ditt förtroende i en väldigt svår och viktig fråga! Din berättelse och din ärlighet berörde mig på djupet. Att förlåta sin nästa är nog det svåraste här på jorden för oss människor... Vår Herre vet det och just därför sade han till sina lärjungar att de utan honom inte kan göra någonting, och vid ett annat tillfälle: att ingenting är omöjligt för Gud. Detta är vår stora tröst i livet: att det vi inte kan/orkar/förmår göra själva, det gör han, med oss och för oss. Det han förväntar sig av oss är att vi, med god och djup vilja, öppnar oss och försöker.

Vill vi uppnå den sanna inre friden måste vi gå genom förlåtelse, om och om igen, hela livet igenom! Det finns ingen annan väg när man är kristen, man kommer aldrig undan. I denna påsktid sjunger vi en hymn varav en vers ljuder: ”för uppståndelsens skull låt oss omfamna varandra, låt oss säga : ”bröder!” till de som hatar oss!”
Du skriver själv att du känner att du måste gå den vägen, och det är bra. Det kan ta lång tid men så länge du vill förlåta din broder, av hela ditt hjärta, så är det på något sätt redan gjort! fullbordat! Man måste tro på det. Och veta att förlåta inte behöver rimma med glömma... Såret kan vara kvar fast man har förlåtit i sanning.

Nu om din kära mammas grav... Genom att begrava din bror i samma grav förfular du inte henne. Det är snarare tvärtom. Hon kan inte ”skadas” längre av honom och omvänt har din bror inte längre någon makt att utöva över någon. Genom döden blir man befriad av allt det negativa som tynger (tankar, känslor, avsikter, viljor...), och lyftes upp till det Sanna, det Goda, det Sköna: Gud! Man blir mer och mer som han, det är människans kallelse, alla människors kallelse: att bli lik Kristus, vår skapare! Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss ! » (1Mos 1:26)

Detta är både din mors, din brors och din egen kallelse... Genom att begrava honom i samma grav som din mor bekänner du din tro i att ”Kärleken är starkare än döden!” (HV 8:6), det är Påskens strålande budskap. Du kommer att få en särskild nåd och en hemlig glädje genom att förankra dig mer och mer i detta oerhörda påskens mysterium. Detta är Herrens löfte!

När jag läste din beskrivning om din bror, hur han betett sig mot er, fick jag tanke att det med stor sannolikhet rörde sig mer om en psykisk svaghet än om ren elakhet. Vissa människor åstadkommer mycket ont men de är knappast medvetna om det själva och kan knappast styra sina känslor och drifter. Visst ursäktar denna bedömning inte deras onda gärningar, men den inbjuder oss att överlåta domen till vår barmhärtige Herre som endast han kan döma rättvist.

Till slut vill jag uppmuntra dig till att öva barmhärtighet och mildhet mot dig själv. Om du inte kan ta emot din bror i din mors grav är du fortfarande på omvändelses väg, som alla Guds barn. Gud känner dig och älskar dig.

Allt gott käre Jonak!

Syster Céline

3

Sv: Älska sin släkt?

Kära Forumsyster!
Från hela mitt hjärta tackar jag Gud som gett mig/oss detta andliga forum. Det talade ordet är gott och väl, men kan talas för fort, utan eftertanke. Ord lämnar munnen och, kan i värsta fall, rulla runt i ett evighetshjul för att såra och skada. Det skrivna ordet däremot måste övervägas, koncentreras, funderas över – och ger skrivaren tillfälle att gå tillbaka och se dem i nytt ljus.
Detta har nu drabbat mig. I vanliga fall brukar mitt mantra, när jag inte förstår den (i mitt tycke) plåga som läggs på mig, vara att Gud har en Plan. Nu lät jag mig ryckas med av känslostormar och lät dem helt regera mitt inre. Jag skriver ”lät” för så är det; jag ville inte, tolererade inte tanken på att behöva ödmjuka mig. Japp, precis så barnslig var jag. Min bror hade gjort mig och andra illa, och jag var fuller nöjd med att ha allt på armslängds avstånd.
Fast, han var ju inte så långt ifrån mig… Vad hela mitt agerande visade på var ju i själva verket att jag hade allt hat kvar, hårt förslutet i mitt hjärta. Och nu ville jag ta min egen fega hämnd. Jag ville vinna ett krig som för länge sedan avslutats, ta hem fanan från ett slagfält alla hade lämnat. Det var bara det att där fanns ingen seger för mig att vinna. Den segerfana jag eftersträvade var en söndertrampad stafettpinne min bror för länge sedan tappat.  Jag insåg att jag är av samma kött och blod som min bror. Och Gud har en Plan…
Jag insåg att i mig finns allt det hemska jag sett hos min bror. Jag insåg att vi alla alltid har ett val. Vi kan välja att följa Guds vilja, eller att förneka Hans existens.  Vi kan, precis som du Kära Forumsyster skriver, försöka förlåta, och inse att i denna förlåtelse ligger en underbar väg, hur svår den än är att följa. Eller, vi kan tacka nej till Nåden. Men, då väljer vi också att en dag kanske finna oss lämnade ensamma kvar på ett tomt och ödelagt slagfält med en trasig stafettpinne som ingen vill ha…
Hur vi då väljer att reagera är upp till oss själva, det är vi som måste våga bungyjumpet in i Guds famn. Mitt är inte längre valet hur att behandla den medmänniska, den bror, min bror som aldrig tagit, vågar, orkat ta språnget. Mitt är ansvaret att fatta en medmänniskas hand i språnget. Borde inte min bror ha föremål för mina böner varje dag? Kanske är det som du, kära Forumsyster skriver, att min bror hade en psykisk svaghet. Jag har själv ofta sagt det, men då i ilska slungat ur mig hårda ord. Ytterst, ytterst sällan har jag valt att be för hans själ. Ytterst har jag därmed placerat Gud på en piedestal att dammas av på söndagar mellan 11 – 12. Ytterst har jag famlat efter stafettpinnen…
Men Gud har en plan. Precis som du skriver, så tror jag Hans plan med detta är för mig att visa på vägen för förlåtelse, barmhärtighet och kärlek. I förmiddags ringde jag min syster och bad om förlåtelse. Det var aldrig upp till mig att neka henne att begrava vår bror där hon så vill, och när jag äntligen kunde ta detta faktum till mig var det lätt att ringa. Mamma sa alltid att när Gud kommer med döden så kommer djävulen med arvingarna – och vi, hennes barnbevisade henne rätt. Jag/vi lät oss dras ner i ett moras som bara gick att undkomma genom att inse att det är just Gud som kommer med döden. För Gud har en plan…
Lite mer prosaiskt tror jag att en annan lärdom är hur att betrakta en grav. Vi planterar vårlökar, lägger kransar och tänder ljus på våra gravar. Visst vet vi alla att den älskade, avlidne inte ”finns där” – men ändå är det där vi pyntar och pysslar. Men kanske borde vi börja ”gerillaplantera” våra lökar lite överallt i samhället? Och de (eventuella) goda gärningar jag gör bör kanske ske i bön till Gud att ta emot alla våra döda; såväl mor som bror. En grav kan vara till för att högtidlighålla, men älska dem kan vi göra överallt.
Min syster har nu ändrat sig och valt en familjegrav som ligger ännu längre bort (vi är en lite utspridd släkt) men bägge har vi lärt av detta. Och Gud har en plan - där detta Forum har en ansenlig plats!
Kram

4

Sv: Älska sin släkt?

Vilket fint svar Jonak!
Jag blev alldeles förstummad.

Plockar nu bara ut några av dina starka meningar och gör med dem en vacker bukett med tanke på dem som besöker denna tråd på forumet. För alla måste få njuta av dess unika välluktande doft!
Tack till dig! Och tack till Honom som leder alla ting med vishet och kärlek.


                                            ***
                 

               "Jag insåg att jag är av samma kött och blod som min bror."

                           "Och Gud har en Plan…"

                                 "...den medmänniska, den bror, min bror..."

  "Mitt är ansvaret att fatta en medmänniskas hand i språnget."

                  "Borde inte min bror ha föremål för mina böner varje dag?"

      "Så tror jag Hans plan med detta är för mig att visa på vägen för
          förlåtelse, barmhärtighet och kärlek."

                       "Men kanske borde vi börja ”gerillaplantera”
                           våra lökar lite överallt i samhället?"

         "Och de (eventuella) goda gärningar jag gör bör kanske ske i bön
             till Gud att ta emot alla våra döda; såväl mor som bror."

                                   "En grav kan vara till för att högtidlighålla,
                                        men älska dem kan vi göra överallt."

Syster Céline

5

Sv: Älska sin släkt?

Bästa forumsyster

Genom den "korrespondens" vi haft på Andligt Forum landade jag, och har sedan dess gradvis kommit att se på mitt, och mina systrars beteenden med alltmer betrycka ögon.

Imorgon ska så min bror begravas. Min församlingspräst fick mig ursprungligen att lova att närvara vid begravningen, att lägga en hand på kistan och säga "jag förlåter dig".
Jag ska närvara vid gravningen, men känner mer och mer att det är jag som ska be om förlåtelse. Jag tror det är mina böner som gett mig den insikten. Utan att ha börjat skönmåla min brors minne har jag kommit till ro med hur/vad/vem han var. Och om jag fäller någon tår på begravningen kommer det att vara över hur vi alla kan hjälpa eller stjälpa en medmänniska.
Godhet och medmänsklighet behöver näring för att spira, och jag ber dig och dina medsystrar att be för min brors själ imorgon.
Med de allra tacksammaste hälsningar
jonak

6

Sv: Älska sin släkt?

(Ett litet tillägg på mitt senaste inlägg)
Andligt Forum har betytt så oerhört mycket för mig under den här tiden som förlidit. Jag har sakta men säkert blygt läst mig igenom alla inlägg. Ofta har jag snabbt gått ur sidan om jag sett att jag inte varit ensam här - varför kan jag inte riktigt förklara. Har kanske en känsla att inte vilja störa eller tränga mig på.
I vissa har jag känt igen mig, genom andra har jag kommit att fundera och inför ytterligare några har jag blivit sittande och funderat. Kort sagt har jag i det mesta känt igen mer eller mindre stora bitar av mig själv och det har varit som ett svar även det. Ibland har jag känt mig som en frustande St Bernhardvalp och flåsande entusiastiskt velat blanda mig in i trådar som verkar för länge sedan avslutade. Det har blivit en träning i självbehärskning att låta bli!
För, detta är ett så märkligt, allmänmänskligt forum som nu ger mig näring när jag som mest behöver det - och som minst förtjänar det. Den nåd du/ni förunnat mig kommer jag alltid att tacka Gud för.
Med de vänligaste och tacksammaste hälsningar
jonak

7

Sv: Älska sin släkt?

Hej kära Jonak,

Vi ber för din bror och för dig själv och hela din familj som samlas för begravningen. Och tackar Gud för att han visade dig vägen som befriar, livets och ljusets och sanningens väg!

Tack också för din uppmuntran angående forumet. Det gläder oss att veta att man kan finna mening och kraft i det och gå vidare. Tycker att ditt uttryck "allmänmänskligt forum" är underbart, för det är det man önskar: att man får vara sig själv och bli det mer och mer: sann människa!

Det är aldrig för sent att svara även på en "gammal" tråd. Man behöver inte "träna sig i självbehärskning att låta bli!" :) utan tänka att det som rör mig kan röra andra och det som jag skulle vilja dela med mig kan vara andra till hjälp.

Man ges till varandra som en gåva! en fantastisk gåva!
Låt oss ledas av Anden!

Allt gott till dig Jonak,
Glad pingst imorgon!
I Kristi frid!

Syster Céline