1

Tråd: Överlåtelse, grundläggande för Jesus?

Hej, min fundering handlar om överlåtelse. Jag försöker dagligen att i bön och liv, överlämna mig i och till Guds händer, hans vilja och för att få en aning om Hans gudomliga strålglans som vi också kan kalla för vishet. Det verkar också vara en fundamental inställning hos Jesus i evangelierna.
Skulle vara intressant att höra hur ni gör i klostret kring detta.

Allt gott
Gunnar

2

Sv: Överlåtelse, grundläggande för Jesus?

Välkommen Gunnar och tack för ditt fina vittnesbörd och din angelägna fråga!

Ja, vi gör precis som du gör, tror jag; försöker ögonblick efter ögonblick, med en allt djupare tro och tillit, överlåta oss själva, dvs också anförtro hela oss till Guds kärlek och barmhärtighet. Denna inre attityd tar sig förstås mycket konkreta uttryck.
För mig personligen handlar det i första hand om att acceptera verkligheten som den är, som den ser ut just nu, att uppskatta den, att älska den, som den är, eftersom allt är nåd. Det är inte alltid lätt men så här försöker jag t ex göra: uppstår det motgångar i min vardag? jag svarar: ”Ja, Herre!”, möter jag en ovänlig människa? jag säger: ”Jag älskar dig, min Gud!”, känner jag mig nedslagen eller misslyckas jag i någonting? jag ber: ”Tack! Jesus”.
”Ja” och ”tack” är faktiskt nyckelord i överlåtelsesammanhanget. De uttrycker vår kärlek på ett privilegierat sätt.

Syster Céline

3

Sv: Överlåtelse, grundläggande för Jesus?

Tack för dessa ord, det hjälper mig verkligen vidare och understryker vad jag själv upplevt på sista tiden. Tycker själv att rosenkransen hjälper mig mkt.

Allt gott
Gunnar

4

Sv: Överlåtelse, grundläggande för Jesus?

(Hej kära systrar!
Egentligen vet jag inte riktigt var jag ska placera min fråga så att den hamnade här är en ren slump. Men här följer dock...)
Angående det här med Marta och Maria…
Oftast brukar jag inte ha några större svårigheter att förstå vad Jesus menar med vare sig liknelser eller hur han reagerar på det som händer honom eller hans omgivning. Men när det kommer till det här med Marta och Maria – nej, där slår det slint. För så här ser jag på det:
Marta, hennes syster Maria och bror Lasarus tar emot 13, troligtvis rätt hungriga, karlar i sitt hem. När Jesus tidigare återuppväckte Lasarus från de döda så kan jag tänka mig att han därmed också räddade Marta och Maria från att gå från hus och hem. Jag är visserligen osäker på om kvinnor hade arvsrätt eller ej men eftersom det var ett patriarkatiskt samhälle tar jag nästan för givet att så inte var fallet. Och i så fall var Jesus gärning en välsignelse för Marta och Maria även rent lagligt. Med den bakgrunden kan jag tänka mig att Marta nu vill göra sitt absolut yttersta för att välkomna Jesus och de andra. Nu vill hon bjuda till fest, hon vill tacka på det sätt vi fortfarande gör: hon vill bjuda på allt vad huset förmår.
Eftersom det var bra stort gäng som kom vägarna fram kan jag vidare tänka mig att någon i förväg kollat var de kunde få mat och en sovplats.  I gruppen av lärljungar verkar man ju sinsemellan ha delat upp sig i olika ”ansvarsområden”; Judas skötte finanserna och Petrus verkar ha varit någon sorts bodyguard. Om man tänker så finns chansen att detta gäng hade fått höra att Lasarus och hans systrar skulle öppna sitt hem, och de förväntade sig därmed troligtvis att få sig något till livs.
Så Marta ställer sig hastigt och lustigt att dona och fixa, ställer sig i köket att stöka  – och blir till slut putt på syrran som aldrig kan komma och hjälpa till: med lite hjälp vid sin sida skulle ju även Marta kunna få sig en liten stund vid Mästarens fötter. Men när Marta så till slut ber Jesus säga till så blir hon istället näpsad på ett sätt som för alltid lever vidare: ”Marta, Marta, du oroar dig för mycket […] Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.” 
Sedan tar berättelsen slut. Vi får inte veta om Marta såg sanningen i det Jesus ord. Vi vet inte om hon sa till syrran att maka på sig, satte sig att njuta av det som Jesus sa, om hon lät grytorna koka över bäst de gitte. Vi vet inte heller om, som en andra variant, Marta gick tillbaka till köket och ensam lagade färdig maten till hela följet. (I och för sig vet vi inte heller om Lasarus lite i smyg säger till Maria att lägga på ett kol och hjälpa Marta lite…)   
Utan kvar är en sensmoral som jag har svårt att ta till mig. Jag kan visserligen förstå att i den bästa av världar så ska Marta och Maria sitta sida vid sida vid Jesu fötter för i den bästa av världar behöver vi inte tänka på det praktiska, i den bästa av världar kommer stekta sparvar flygande. Men i denna, mindre perfekta värld, måste alltid någon rent fysiskt ställa sig att dona och fixa för att hastigt och lustigt inbjudna hedersgäster ska få sig något till livs. Och det är varför det ska vara så fel som jag för mitt liv inte kan förstå? 
med vänlig hälsning jonak

5

Sv: Överlåtelse, grundläggande för Jesus?

Kära Jonak,

Tack för din fråga och din utförliga bibelutläggning om Marta och Maria. Förlåt att svaret har dröjt så.

Marta, Maria och Lasaros är några av Jesus allra närmaste vänner. De har det uppenbarligen ganska gott ställt. Som du säger: de kan ta emot både Jesus och lärljungarna och har både möjlighet att hysa dem över natten och förse dem med mat. Jesus och de tre syskonen är som sagt inga främlingar för varandra, utan känner varandra mycket väl och tycker väldigt mycket om varandra. Kanske blir samtalstonen annorlunda när man läser Jesu ord till Marta då. Med stor kärlek, ömhet och kanske glimten i ögat? Kanske med armen om henne? Han förebrår henne ju faktiskt inte för att hon har mycket att göra, utan för att hon bekymrar sig.

Vad bekymrar sig då Marta om? Det vet vi inte. Är hon orolig för att hennes älskade gäster är hungriga och trötta och vill få ut maten så fort som möjligt av omtanke för dem, och det skulle få betydligt fortare om Maria gav henne ett handtag? Och Jesus försäkrar henne att det inte är någon brådska, att de alla bara har det bra och njuter av samvaron? Du kan säkert komma på andra exempel själv.

Traditionellt i kyrkan läser man historien om Marta och Maria som bilder för det aktiva (Marta) och det kontemplativa/bönelivet (Maria). De är olika dispositioner, och kan vara olika kallelser. I kyrkans ordensliv finns det aktiva (apostoliska) och kontemplativa kallelser och ordensgrenar. Båda behövs. Vi kan inte leva utan de/det andra. Men också i varje människas liv behövs både "Marta" och "Maria". Tänk på benediktinernas kända devis "Ora et Labora" - Bed och Arbeta. Människan behöver omväxling och balans.

Men Jesus säger ju att Maria har valt det bästa? Betyder inte det att Martas val och kallelse och uppgift är sämre? Nej, inte nödvändigtvis. Som du säger: någon måste ju ordna med det praktiska. Det är en viktig del av Guds plan och Guds vilja för människan. Att arbeta, att skapa ordning ur kaos. Det Att vara Guds medskapare. Jag tror inte att en värld utan arbete skulle vara "den bästa av världar". Vi är så vana att tänka i antingen/eller. Men vi är skapade till både-och. "Det som Gud har sammanfogat får människan inte skilja åt", men det är vi experter på.

Men det gäller minst lika mycket HUR man gör något som VAD man gör. Marta bekymrar sig. Det behöver hon ju inte göra säger Jesus. Hon skulle kunna göra sitt goda arbete - som ÄR världefullt - i frid och med glädje.


Kära Jonak, jag är inte säker på att detta är något riktigt svar på din fråga, utan mest min egen meditation kring bibelstället och reflektion över din fråga. Jag hoppas att det kanske i alla fall ger en litet annan infallsvinkel.


Allt gott!
Syster Marie

6

Sv: Överlåtelse, grundläggande för Jesus?

Kära syster Marie!
Tack för ditt svar, att det dröjt lite har bara gjort det ännu mer välkommet!
Mina tankar har nu cirklat runt detta, och och i en vild gir att försöka ändra kurs på min egen mentala atlantångare har mina funderingar, genom ditt svar fått näring att plöja vattnet så här:
Att kanske det är som du skriver, kanske Jesus här talar med glimten i ögat. Kanske han, väl vetandes att ”nu går Marta igång igen”, försöker få henne att inse att det går bra att vänta med donandet en stund?
För du har ju rätt, det Jesus förebrår Marta för är att hon bekymrar sig, inte att hon de facto har för mycket att stå i. Hans budskap är alltså det alla alltid har läst ut ur den här texten; bry dig inte för mycket om det världsliga? Att även om Marta ansåg sin syster vara lat så var Maria sann gentemot sin tro, och Marta borde ta lärdom av detta. Och så är det ju, vi behöver lugnet, stillheten, lyssnandet i vår tro.
Men… att följa Jesus innebär ju också att vara beredd att hjälpa; av sin tid, av sitt överflöd, av sitt bord. Så sägs det på flera ställen i NT så vad är det i den här till synes enkla händelsen som gör den så viktig att Lukas valde att ta med den?
Marta. Som praktiskt lagd människa verkar hon ta för givet att andra ska inse ”medet” i medmänniska? Men – vänta nu – det är ingen medmänniska vem som helst hon vill ha till hjälp, det är sin syster.
Så atlantångaren gnisslar och knakar men vrider sig ändå, och jag läser texten en gång till, men nu inte utifrån vad Marta säger utan till vem hon säger det hon säger; till sin syster. Marta och Maria; två vuxna systrar som bor tillsammans – som känner varandra utan och innan. Marta borde ha insett hur hennes syster skulle reagera när följet kom, borde ha förstått att här fanns ingen hjälp att hämta. Borde hon därmed ha erkänt för sig själv att, om det hela skulle fungera, hon skulle bli tvungen att grabba tag i första bästa inom grabbavstånd och göra andra delaktiga?  ”-Här, du tar vinet och du där, du kan ta oliverna och du, ja just du ja som står där och hänger – ställ den här skålen bredvid Jesus – men var försiktig karl! tappa den inte!” Hade det varit hennes kärleksfulla gåva till systern oberoende om Maria förstod att uppskatta den eller inte? Att ge är gudomligt tror jag det står någonstans.
Så, ja, kanske hade Jesus glimten i ögat. Kanske han kärleksfullt sa till Marta, det han säger till oss alla? Att i att bryta bröd finns en stor del av acceptans av vilka vi är? Att sann medmänsklighet, kärlek, kristenhet, innebär att låta medmänniskan vara den hon är, där hon vill. I så fall spränger även den här texten alla gränser. Och si, kanske Jesus vänder ”sitt ansikte mot oss [mig]” och ler?
Med vänlig hälsning jonak