1

Tråd: Kyrkan

När jag en gång, för ett antal år sedan, sökte katolska kyrkan och började att delta i mässorna, fick jag efter en tid problem med att min trovärdighet ifrågasattes av församlingsmedlemmar.
Detta fortplantades till andra personer med viktiga funktioner inom församlingen. Man smålog åt min önskan att bli upptagen i kyrkans fulla gemenskap, och flera inblandade gjorde vad de kunde för att fördröja detta. På olika sätt. Själv kände jag mig som huvudrollsinnehavaren i en Hitchcockfilm; På insidan av mig själv ville jag uppriktigt söka Gud och försöka att följa Kristus, men då omgivningen allt ifrån smålog överseende till öppet hånskrattade åt detta, blev jag osäker och tveksam till min egen övertygelse. En övertygelse som i begynnelsen hade känts positiv och glädjefylld, men som så, efter att ha blivit flinad åt under flera år, blev något obskyrt som jag skämdes över.
Var det, helt enkelt, förmätet av mig att vilja försöka att följa Kristus, jag som alltid av andra uppfattats som så profan? Kanske förhävde jag mig?
Någonstans tror jag ändå att jag hade en positiv och ärlig önskan, men sedan, när jag fått perspektiv och det hela hade sjunkit in, blev jag så arg. Det kändes som om jag fått min önskan att söka Gud och följa Kristus (så gott jag kunde) dragen i smutsen. Och den ilskan håller i sig. Dock känner jag idag en längtan att få fullfölja detta, och den längtan slåss med min ilska, som ju borde vara överlevd och begravd. Men den är inte riktigt det. I bibeln sägs: hämnden är min, says the Lord. Det låter bra, men hur trasslar man sig vidare på sin väg mot Gud med Kristus, när man i mycket känner sorg och ilska för att man i någon mån blivit snuvad på en respektabel och trovärdig upptagelse i kyrkans gemenskap?
Så, efter att jag blev upptagen i katolska församling efter flera år i väntrummet, exkommunicerade jag mig själv och gick ur igen, i år. Känner så starkt att jag vill börja om från början, då det som har hänt inte kan vara kyrkans sanna ansikte. Då jag känner Kristus framförallt som en jublande glädje, vill och tror jag att mitt liv i kyrkan skulle kunna vara, åtminstone, ett svagt återsken av den Kristusglädje jag vid några få, men vackra, tillfällen har känt.
Kan man "Börja om från början"? Hur?

2

Sv: Kyrkan

Kära MarieMarelle,

Tack för ditt inlägg!

Jag förstår att du har gått genom en svår prövning. Spänningarna kan kännas ännu svårare när det rör sig om Herrens kropp, Kyrkan, som är menad att samla alla lemmar i en förenad och kärleksfull gemenskap.

Det man undrar när man läser ditt brev är hur dessa medlemmar -som tycktes jobba emot din önskan att bli upptagen i katolska kyrkan- motiverade/argumenterade sitt agerande? Har du försökt förstå vad som låg bakom dessa reaktioner? vad deras åsikter byggde på? Har du helt enkelt och öppet frågat dem varför de betedde sig på det sättet du beskriver och tänkte som de gjorde?

Det är svårt att gå vidare, dvs ”börja om från början” som du säger, så länge man inte alls förstått vad som hände. Det är inte heller konstigt att den sorg och den ilska du känner, kanske uppror, inte riktigt gått över trots att du har försökt bearbeta det hela inom dig.

Har du berättat om dessa stötestenar på din väg mot upptagningen för kyrkoherden i din församling? Det lönar sig nästan aldrig och leder heller inte vidare att bara försöka svälja det man själv upplever som orättvist.
Förresten, vad betyder det att du ”uppfattats som profan”? Vad menades?

Kanske ligger ett missförstånd någonstans som skulle behövas redas ut? Missförstånd kan lätt leda till misstankar eller felaktiga domar, från båda håll...
Men ordet, det sanna ordet, bringar ljus med sig, förståelse och frid, och om man så vill leder det också till slut till djupare ödmjukhet, förlåtelse och försoning. Ordet med stort O befriar och föder nytt liv!

Efter det kan man börja om, ge sig ut på nya vägar, våga engagera sin tillit igen.

En sak som för mig är i alla fall klar, det är att det INTE var ”förmätet av dig att vilja försöka att följa Kristus!” Det kan aldrig vara så att man ”förhäver sig” i att vilja leva som kristen! Vi är alla ovärdiga, fullständigt ovärdiga att vilja slå följe med Jesus. Men han kallar. Han kallar alla. Dig liksom de andra i församlingen. Och han ger oss vår värdighet, den sanna värdigheten: att få kallas hans vänner! Våra synder eller tillkortakommande spelar ingen roll! Så säger han till Sackaios: Skynda dig ner, i dag skall jag gästa ditt hem. Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare. (Luk 19:5-7)
Ja, i detta ligger det glada budskapet, glädjens evangelium!

Förresten såg du att du inte var ensam i din situation? Även om det finns betydliga skillnader mellan Annikambs, Jonaks och din väg har ni ändå någon liknande fråga. (läs i rubliken Kyrkan)

Med vänlig hälsning

Syster Céline