1

Tråd: min historia

I bibeln står det på några ställen (1 Mos 19:17; Luk 9:62) att man ska lämna och inte se sig om. Det verkar viktigt i det kristna livet. Särskilt det att inte se sig om är något som talar mycket till mig.

Jag har svårt med min egen historia och skulle gärna vilja lämna den bakom mig, finna nuet och hoppas på framtiden. Det skulle vara en stor lättnad att bara sätta ett streck över det som hänt, inte se sig om och bara gå vidare. Samtidigt är ens historia alltid med på något sätt, dels som minnen och dels är den man är idag konsekvensen av (oönskade) händelser i ens liv.  Dessutom kan det som hänt tidigare ge vissa förklaringar och bättre förståelse för nuet. Jag har själv upplevt hur viktigt det är att se tillbaka för att bättre kunna leva i nuet och faktiskt låta historia vara historia.
På ett sätt ska man lämna det förflutna, men samtidigt kan man inte låtsas som om det inte funnits något tidigare. Det är svårt att få ihop ibland. Det är inte så lätt att börja om...

Hur kan man förhålla sig till det som har varit, särskilt det svåra?
Hur ser du på saken?

2

Sv: min historia

Kära Mirjam,

Din fråga är verkligen en viktig fråga. Och det är mycket att säga om den...

Jag håller med dig i allt du skriver.

Tänker att vi har, angående det du tar upp, en mycket god vän och hjälp, det är tiden! Tiden är en av de finaste gåvorna människan har fått här på jorden. Det är i och genom tiden som människan utvecklar sig och förvandlas. Det handlar om en inre rörelse, en dynamik, men som varken kan ske utan eller utanför tiden. En babys behöver ett år för att börja gå och två år för att börja prata. Och så är det för alla. Man kan heller skynda en växt att växa genom att dra i den!

Och så är det även med det psykologiska och med det andliga livet.
Människan utvecklar sig under hela livets lopp (trots att de mer komplexa funktionerna i  nervsystemet börjar förändras redan vid 20 års ålder!). Detta är det glada budskapet som innehåller en dyrbar skatt: hoppet, ett obegränsat hopp! Och det är just detta hopp som får människan att börja om och om igen, resa sig och sätta sig i gång mot en öppen framtid.

Denna utveckling sker vid särskilda stunder, nådestunder kan man kalla de för, när tiden är mogen. Man går från en etapp till den andra, som på en trappa, från steg till steg.

När man har upplevt ett allvarligt trauma i sitt liv är det många etapper att genomgå tills man kan känna en djup inre befrielse. En etapp är visserligen att se sig om, att betrakta sakerna som de varit, att berätta för sig själv och andra det som har hänt, konkret, att gå genom de tidigare upplevda känslorna, att försöka förstå hur det har kunnat hända och varför, etc. Alla psykologer bekräftar hur avgörande denna etapp är för helandeprocessen.

Men efter den finns ytterligare viktiga etapper... Och det är kanske det som citat du hänvisar till undervisar oss om. Det finns egentligen ”den rätta stunden”, då det handlar om att lämna sitt förflutna, dvs att lyfta blicken uppåt, framåt. Att våga hoppas! För det kan faktiskt vara en frestelse att förbli i det kända, trots smärta det innebär, snarare än att våga ge sig ut i det okända som för med dig en viss otrygghet eller oro. Någon gång måste man släppa föräldrarnas händer och gå själv, ta risk.

Det förflutna kommer alltid att finnas med. Men om man en dag, när tiden var inne, har kunnat välja på ett djupt, fritt och fridfullt sätt att gå vidare, kommer det att finnas utan att styra längre eller att förstöra. Att bli befriad från sitt förflutnas styrelse kräver samtycke och beslutsamhet.

Jag tänker att man inte har förmågan att frontalt kämpa emot vårt mörker, eller jaga bort det. Däremot kan vi stegvis släppa in ljuset mer och mer tills det till slut fyller vårt inre rum totalt. Att släppa in ljuset, att ta in sanningen, att öppna sig för relation och äkta möte, att välkomna livet, att dricka av all kärlek som erbjuds... Alla dessa etapper/steg hjälper till att man progressivt kan känna sig mer hel, förenad och försonad med det förflutna, det nuet och framtiden.

Allt gott!

Syster Céline

3

Sv: min historia

Tack för svaret syster Céline!

Det svåra, tycker jag, är att tidigare upplevelser hindrar en från att öppna sig för relation, hindrar mötet, gör att man inte ser ljuset att släppa in och inte riktigt vet vad det innebär att välkomna livet.

Tiden må vara en god vän som du skriver, men utvecklingen tycks inte ske av sig själv bara för att tiden går. Fröet gror inte om det inte får god jord och vatten. Ett frö börjar inte gro om man lägger det på asfalt, hur lång tid man än väntar. En bebis börjar troligen inte prata om den inte har någon som prata till den.

Hoppas kan man dock och tro på mirakel...

Jag tänker att om man då går iväg och inte vänder sig om, inte fastnar i omöjligheterna eller det destruktiva, så kanske det öppnar sig en väg man inte väntat sig. Hoppas på det sättet. Hoppas på oväntade möjligheter. På så sätt, med en historia som tycks stå i vägen, inte vända sig om utan tro på att Gud kan förvandla det som varit dåligt (hur det nu ska gå till...), om man väljer att blicka framåt och på något sätt vågar något nytt (vad det nu kan vara...).

4

Sv: min historia

Kära Myriam,

Ja det är precis det!

"Hoppas på oväntade möjligheter."

bara det är ett mirakel i sig! dvs en nåd från Gud.

"tro på att Gud kan förvandla det som varit dåligt"

ja det gör han. Hela bibel visar hur Gud använt och förvandlat det onda.
Tänk på Jesus som måste dö som en rövare på ett då oerhört skamligt vis (jfr "den som hängs upp är förbannad av Gud" (5Mos 21:23)) och genom det räddar han mänskligheten!

och tänk på berättelsen om Josef i 1Mos:

Hans avundsjuka bröder hade slängt honom i en brunn för att döda honom. Långt efter rådde det hungersnöd i Kanaans land och de gav sig i väg till Egypten för att skaffa sig säd. Då träffar de Josef som under tiden blivit premiärminister! När de känner igen honom säger de till honom: ”Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont. Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!” Vid dessa ord brast Josef i gråt. Sedan sa han till dem: ”Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.” Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem.  (1Mos 50 15-21)

Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Underbart!

Den stora hemligheten är att det onda egentligen inte har förmågan att förhindra det goda.... Kärleken är störst. Kärleken är starkast. Kärleken är det enda som evigt består... allt annat förgås.

"om man väljer att blicka framåt och på något sätt vågar något nytt..."

ja Myriam, du har alla svar!

jag listar gärna ner de nyckelord som du använder:

att hoppas
att tro
att välja
att förvandla
att blicka
att våga
oväntat, nytt
möjligheter
framåt
Gud

Du är inte ensam på din väg. Gud kommer att hjälpa dig att våga, att hoppas, att tro, att blicka framåt... med honom är allt möjligt. Kommer du ihåg ordet med vilket ängeln hälsar till Maria? "ingenting är omöjligt för Gud." (Luk 1:37) och genom profeten Jesaja säger han: "se, jag gör allting nytt!" (Jes 43:19)

Liksom Josef skulle jag vilja skriva till slut: "var inte rädd", fortsätt, fortsätt, fortsätt, livet tilltar, ”kärleken är starkare än döden”... (HV 8:6)

Syster Céline

5

Sv: min historia

Tack!
"Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det." (Luk 2:19)

6

Sv: min historia

Tack för svaret syster! Allt sammanfattas i katekesens ingress: Varför är vi på jorden? Vi är på jorden för att lära känna Gud, älska och tjäna honom och därigenom komma till himlen.