1

Tråd: Älska sin nästa.

Gud har en mening med varje människa på ett sätt jag inte kan veta något om eller förstå och han älskar den människan. Att jag har något emot denne för det illa han gjort mig känner även Herren till. Jag har ingen rätt att döma och överlåter det till Gud att den dagen det blir aktuellt låta mannen svara för sina handlingar. På så sätt kan jag vara förvissad om att rättvisa sker men gör det att jag kan dra ett sträck över det hela och älska min nästa, mina själsliga sår kan vara djupa och svårläkta. Gud ger mannen förlåtelsen och kanske är det just det som även jag måste göra. Inte minst så kan jag släppa tanken på det onda mannen gjort mig och Gud har ju skapat denne man till vad han är och det ankommer aldrig på mig att kritisera Guds verk. Jag skall nu kunna älska min nästa. Mannen kanske har fru och barn som älskar honom, vänner och släktingar som vet vad han gjort men älskar honom likväl. Är det så här "enkelt" att lösa, går det som på räls bara jag läser vad som står skrivet och anammar texten, förlitar mig helt på Herren? Tar det bort mina sinneliga sår Eller handlar det om min brist på tro om jag inte känner att det fungerar?
Hur skall jag egentligen göra eller svara om jag själv får frågan "älska din nästa".

2

Sv: Älska sin nästa.

Hej!

Du får nog en bit av svaret på ditt inlägg om du läser den parallella tråden "förlåta allt".
Men det är något som jag gärna tillägger angående din näst sista fråga: Handlar det om min brist på tro om jag inte känner att det fungerar?

Svaret är nej. Det handlar inte om din brist på tro, i alla fall inte nödvändigtvis.
Det kan finnas en avgrund mellan själva verkligheten och det man känner av den.
Som jag skrev till Elisabet, om man VILL förlåta och GÖR det ur sitt djupaste djup, så är den giltig, d v s verklig.

Men när man blivit riktigt djupt sårad kan det ta lång tid tills agg, animositet, hat, fejd, bitterhet... går över. Då är det lätt att tro att man inte än förlåtit men så är det inte. Man kan ha fullständigt förlåtit någon för en särskild gärning medan konsekvenserna av den gärningen fortfarande känns. Det fungerar lite som ett eko vid en bergvägg eller som ringar på vattnet. Ljudet har tystnat men ekot hörs fortfarande. Stenen har sjunkit ner till botten men ändå syns följderna fortfarande.
Dessa följder gör ont, fast mindre och mindre, tills såret till slut läks. Det bildas ett ärr på det som är nytt, fint, rent, som en barnhud. Ärren kommer aldrig att försvinna, man bär dem som en tatuering! Lika stolt! för den förblir för alltid tecknet på Kristi seger över mörkrets makter!

Glad Epifania fest!

Syster Céline