1

Tråd: Gud och människan

Hej!
Jag är lite osäker på vilken rubrik min fråga passar in under. Kanske här...
Jag funderar på vilket sätt Gud fungerar i våra liv. Vilket kommer från Gud och vad styr han? Vilket kommer från människan?
Om man t ex saknar mod att gör något, kan man då skylla på att Gud inte ger en tillräckligt med mod -det är inte mitt fel, jag förmår inte...?

Tack på förhand för svar!
Elisabet

2

Sv: Gud och människan

Ja, det är inte alltid lätt att veta med säkerhet vad som är vad…

Det handlar faktiskt om ett rikt samspel mellan Gud och människan. På något sätt beror vi fullständigt på honom och kan inte göra något av oss själva och utan honom: "utan mig kan ni ingenting göra" säger Jesus till sina lärjungar (Joh 15:).

Samtidigt som vår Gud respekterar oss så totalt att han tränger sig aldrig på och låter oss fria att släppa in honom i våra hjärtan, i våra liv. Om vi vågar göra det och öppnar oss för hans närvaro i tillit, då griper han in i vår vardags verklighet. Han leder oss, inspirerar oss, ger oss nåd. Livet förvandlas, vi känner att vi inte står ensamma i våra beslut, vi blir starkare på något sätt, modigare, för att återta ditt exempel.
Alltså modet i detta fall är frukten av en samverkan: vår öppenhet och längtan efter att få denna Guds gåva och hans överflödande generositet, hans absoluta frikostighet.
Han vill ju alltid ge oss mod men vi kanske inte är riktigt mottagliga ännu? Det tar sin tid att lära våga tro och ta emot...

Har jag svarat på din fråga, Elisabet?

Syster Céline

3

Sv: Gud och människan

Hej, jag tänker också att vi bör räkna in det onda som en kraft som vill förstöra och skapa splittring i mig, som vill hindra mig att göra det goda och därför kan jag ibland tappa modet. I det andliga övningarna (av den hl Ignatius) kan man lära sig att bli medveten om dessa krafter som finns och därmed också veta vad man måste göra (det Gud vill att jag ska göra), fast det ibland är obehagligt i stunden men behagligt i det långa loppet. Åtminstone jag behöver "höra" vad jag ska göra och inte göra då och då mellan tillits och överlåtelse tiden.
Allt gott
Gunnar

4

Sv: Gud och människan

Tack för svaren!

Det jag tänker på är att det finns saker som jag skulle vilja göra men anser mig inte ha ork eller mod eller kapacitet till. Då kan det ju handla om att Gud inte vill att jag ska göra det och därför finner jag inte mod.  Eller har jag inte ansträngt mig tillräckligt, inte velat tillräckligt, inte släppt in Gud tillräckligt?
Syster Céline du säger "vi kanske inte är tillräckligt mottagliga ännu" -hur och när blir man det?
Precis som du Gunnar skriver, tycks det dock vara ngt ont som hindrar ibland, att man vill väldigt gärna men bara inte förmår.

5

Sv: Gud och människan

Att jag inte förmår eller inte har ork eller mod kan bero på olika skäl. Det finns olika nivåer i oss från vilka vi tänker, väljer eller agerar. Det historiska (minnet), det psykologiska, det kroppsliga, det andliga... för att bara nämna några. Men alla dessa nivåer påverkar varandra och samspelar. Och det kan vara viktigt som du säger Gunnar, att lära skilja åt dem. På det andliga planet handlar det för mig att öppna mig och mer och mer släppa in Guds nåd som för med sig ork och mod fast ofta på ett oväntat sätt (gudomligt, övernaturligt).
Det tar tid att öppna sig, att överlåta sig, att släppa sina rädslor, att lita på Gud...
Man övar sig hela livet, det är aldrig för sent att börja med övningen och för Gud tycks tiden inte vara något problem!

Syster Céline

6

Sv: Gud och människan

Jag lever ensam och tillbakadraget, lite som i ett eremitage. Men vi "lånar en kopp socker" av varandra här om det kniper och veckan efter är det jag som lånar ut två ägg osv. Jag pratar med grannarna utanför men innanför dörren kommer bara min 18 åriga dotter när hon hälsar på. Jag vill ha det så för här är jag med min Gud. Vi accepterar varandras olikheter på ett fint sätt och ingen ifrågasätter den andra.  Min dag är full trots att jag mestadels är hemma och här lever jag med Gud och har en ständig dialog eller alltid uppkopplad, för att använda ett modernare uttryckssätt. Det är inte i ständig bön men Han finns med hela tiden. Jesusbönen är perfekt på bussen till affären tex. Jag är långt ifrån perfekt och det händer att jag tänker på något annat ibland och det brukar inte ta så fasligt lång stund innan jag märker att jag påverkas av negativa krafter för att jag slappnat av och "glömt" Gud.
F. John McCormak lärde mig detta vid en reatreat för några år sedan, att det onda direkt söker efter ett tillfälle att ta över och det stämmer i alla fall till fullo på mig. Min trygghet är att jag då kan be en bön för att rena tanken igen. En gång i livet vad detta ett omöjligt sätt att leva och mina grannar skulle kanske titta frågande på mig om jag berättade det. Att bo så här och åka in till samhället för att handla osv. kräver en del. Där vimlar det av lockelser av olika slag för så är ju samhället uppbyggt, att konsumera även det som du inte behöver. Att åka ner till Halmstad är en utmaning men jag vet att det går utan att jag skulle falla igenom totalt. Men att slita blicken från allt lockande och syndfullt är viljestyrka. Gud vet hur det är att vara människa och vad vi kan utsättas för och det är en trygghet i sammanhanget. Det är därför inte farligt att titta lite för länge på något som är tveksamt. Men det är väldigt gott att få komma hem till "vårt" igen.
Så går mina dagar och det är inte långsamt eller så, jag har att göra men frågan som ibland anmäler sig är ju om och när jag skall söka mig till en katolsk gemenskap för att bättre kunna stänga ute ofrivillig störning. För här är jag mitt i det hela och inget är ljudisolerat etc. Gemenskapen med Gud är livsnödvändig och fyller alla behov för ett liv värt namnet. Jag tror helt klart att hos var människa finns en plats för Vår Fader, ett utrymme som från födseln är ämnat för din kristna övertygelse. Det onda attackerar människan hela tiden och du kan göra ett val hur du vill ha det, det onda kommer aldrig åt det speciella utrymme som är ägnat för Skaparen men du själv måste släppa in Honom.
Nu har jag "målat" med grova penseldrag, att leva med Gud kan vara avslappnande och tillbakalutande, det är en trygghet och här inne i mitt "eremitage" finns känslan av osårbarhet d.v.s. det onda kommer inte åt mig här. Samtidigt får jag aldrig tappa ödmjukheten och bli stursk och självisk, aldrig tro mig förmer än mina grannar som lever i ett avkristnat samhälle, jag ber för dem.

7

Sv: Gud och människan

Hej och tack för ditt inlägg!

Ditt ”eremitiska” liv gynnar en kontinuerlig bön för dig i Guds intima närvaro. På så sätt är du sammankopplad med hela den stora världen även från ditt lilla hem. Genom din bön till Kristus och i Honom och med Honom bär du mänskligheten i ditt hjärta. Och du hjälper den att födas till dess nya liv.
Detta är stort. Ett oerhört angeläget uppdrag, en meningsfull kallelse.

Din livsstil påminner om de första ökenfäderna som bodde ensamma i grottor eller i enkla kojor i Palestinas och i Egyptens öken. Förmodligen har du läst om dem? De försökte leva ständigt i Guds närvaro och ägna dag och natt åt bön. Liksom du berättar kände de sig utsatta för det ondas krafter eller makt och ingick i en ständig kamp. Detta var uppenbart t ex för Antonios, munkarnas fader. I för sig är det inget konstigt i det, men du har rätt i att understryka att ”det onda aldrig kommer åt det speciella utrymme som är ägnat för Skaparen.” För om det onda är starkare än människan är Gud starkare än det onda! Segraren en gång för alla över alla onda krafter!

"Att leva med Gud, det är en trygghet.” Tack för dessa dina ord som sprider hopp, glädje, tröst. Och denna skatt, som du (vi) lever av, bär du (vi), som Paulus säger, ”i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig” (oss) (2Kor 4:7). Ja, i sin stora kärlek bevarar Gud oss i ödmjukhetens ande som får oss att, utan att tröttna, anförtro vår sak till Herren, Han som kan och vill rädda oss från all slags död och leda oss till all slags lovsång!
Tack för att du delade med dig till oss av denna underbara hemlighet!

Obs! Det är svårt för mig att ge ett svar på din fråga:

"fråga som änmäler sig är ju om och när jag skall söka mig till en katolsk gemenskap för att bättre kunna stänga ute ofrivillig störning."

Jag är inte säker på att "en katolsk gemenskap" automatiskt skyddar från "ofrivillig störning". Det handlar snarare tror jag om att odla en inre frihet som gör oss mer stabila, starkare, mer avslappnade.
Vad tycker du? Vill du kanske forska lite mer i denna fråga? precisera din tanke? formulera dina argument?

Syster Céline

8

Sv: Gud och människan

Tack!
I dag tänkte jag speciellt på vad f John lärde mig en gång på min fråga om hur jag skall göra när mina tankar "bär iväg av sig självt". Att inte tänka och bara öppna sig för att ta in eller be en bön aningen lite för slentrianmässigt och utanför hjärtat kan ge det onda en chans att föra iväg tankarna från vad du håller på med och det dyker upp olika bilder i huvudet. Säg då bara ett allvarligt menat stopp, ett kort och koncist stopp! Avvakta en liten stund och fortsätt sedan med vad du höll på med! Det här lät alldeles för enkelt men jag litade fullständigt på f John, och eftersom det ytterst är Gud som styr fanns inte möjligheten att tvivla.
Nästa gång jag släppte för mycket på koncentrationen och tankarna börja glida iväg sa jag Stopp och väntade en liten stund. Det enkla fungerade till 100% och jag var nyfiken nog att försöka med att medvetet tänka på det jag hade i huvudet just innan jag sa stopp, men det gick inte, jag kunde inte formulera den tanken i vare sig ord eller bild i mitt huvud, det var som helt blockerat! Glad som ett barn tackade jag Vår Herre för den kraft och makt han sände genom mig.

Nu använder jag mig av detta och jag funderar om det här är ett av det som vi kan kalla "den katolska mystiken". Jag är ganska säker på att mina sekulära grannar osv. skulle höja ordentligt på ögonbrynen om jag berättade om det här och det är nog inte heller givet dem i nuläget att känna till detta.

9

Sv: Gud och människan

Med all respektabel för ovan skrivna, men är inte vår Gud i vår nästa? I mötet med vår nästa möter vi vår Gud. Det finns en underbar historia som kommer från Indien men det kunde lika gärna kunna komma från ökenfäderna. Den går så här; En man som ville bli fromm levde i sin grotta i många år fann stor andligen i sin ensamhet. En dag beslöt han sig för att gå ner till torget för att umgås med människorna och visa sin stora andlighet. På torget var det trångt och ett barn råkade trampa mannen på tårna. Då blev han så rasande över detta att han skällde ut det lilla barnet.
Kanske något att fundera på?

10

Sv: Gud och människan

Tack Gunnar för din fina och tilltalande berättelse!

Ja, vår Gud skickar oss alltid på något sätt ut i den stora världen till våra medmänniskor. Det glada budskapet bär med sig en kraft som inte går att behålla för sig själv utan måste spridas, fara vidare fram till de yttersta gränserna!

På samma sätt är den kristna kärleken något väldigt konkret, påtagligt. Den som säger sig älska Gud men inte älskar sin broder är en lögnare... (1Joh 4:20) Den dimensionen av kristendomen är mycket befriande tycker jag för det är mindre risk för oss, om vi lever på rätt sätt, att vi fastnar i evighet i våra tankar, känslor, funderingar... Att älska på riktigt för oss ut ur oss själva och får oss att finna den äkta, sanna och fullkomliga glädjen!

Syster Céline