Att gå i kloster

De olika etapperna och utbildningen i klosterlivet

Den första etappen på vägen in i klostret handlar om att urskilja sin kallelse. Man bör därför först läsa avsnittet ”Varför går man i kloster”, för att förstå att vägen in i klosterlivet är en process som börjar långt innan man tar steget ”över tröskeln”… Innan man börjar de officiella etapperna är det också möjligt att komma kortare eller längre perioder på besök i klostret, exempelvis genom att arbeta som volontär ett par månader.

Målet med hela den utbildning som den blivande systern får ta emot är att kunna ge sig själv till Gud i sann frihet. Detta är en livsuppgift som aldrig kan ge diplom eller examen. Den som gett sig in på denna väg blir aldrig ”färdig”, utan kan ständigt fortsätta att växa och utvecklas. Människans tillstånd på jorden är ett permanent ”Status viatoris” – hon är en pilgrim, alltid på väg. Klosterlivet är ingen installerad, trygg tillvaro, utan ett liv i uppbrottsstämning; man går ständigt från detta livet till Fadern.

Likväl finns en beprövad pedagogik och en tradition vad gäller utbildning i klosterlivet. Inom alla ordnar följer man en bestämd ordning och vissa givna etapper. Längden och upplägget varierar naturligtvis beroende på ordens inriktning. Vi vill sammanfatta dessa etapper, så som de är gestaltade hos oss.

Postulatet

Detta är en första prövotid då den som tror sig ha hört Guds kallelse , försöker vinna klarhet och pröva äktheten i det som hon uppfattat som Guds röst. Ordet postulera kommer av latinets postula’re; ”att fordra”. Postulanten ber om lov att få komma in, knackar på dörren. Man tillhör inte kommuniteten, och är inte bunden, men ber att få vara med och dela systrarnas liv; bön, arbete, måltider, tystnad osv. En första införing ges i ordenslivets grunder och historik, bön, införing i Bibel och ”Lectio Divina” (det vill säga att läsa Bibeln i en atmosfär av bön), mm. Det är också mycket praktiskt att anpassa sig till och sätta sig in i. Systern bär ingen ordensdräkt och kan lämna klostret när hon vill.

Postulatet varar omkring ett år. Om denna period ger en inre bekräftelse av att något är ”på plats”, om man känner sig lycklig och hel, trots svårigheter av olika slag, kan man be att få påbörja nästa etapp. Det är dock viktigt att förstå att det inte bara är postulanten som skall uppleva att ”något stämmer”. Också systrarna hon lever med får bedöma om de tycker att postulanten visar tecken på en äkta kallelse. Det är inte som på en arbetsplats där det räcker med betyg, kompetens, samarbetsförmåga och allmän ”trevlighet”. Det handlar inte så mycket om att vara duktig, som att vara äkta. Och Kristus kallar inte alltid de duktigaste eller mest förträffliga. Nej, ”det som var svagt i världen utvalde Gud.” ( 1 Kor. 1,27)

Noviciatet

Ordet ”novis” kommer av latinets novi’cius, nybliven, nykommen. En novis är ny i klostret och därför ung och oerfaren. Början av denna etapp, noviciatet, markeras av att systern får ordensdräkten. Vanligtvis finns någon symbol som markerar att hon ännu inte avlagt löften, exempelvis som att hon har vit slöja istället för svart. Just detta att hon inte avlagt några löften innebär att hon är fri att lämna klostret när hon vill, om hon skulle upptäcka att hon är på fel väg.

IntrobonNoviciatet är en tid då bönen och det inre livet står i centrum. Man får upptäcka sig själv inför Guds ansikte, både sin fattigdom och sin rikedom. Sann ödmjukhet innebär både att bejaka de obegränsade möjligheter Gud kallar oss till och att acceptera sina egna begränsningar och svagheter. Självkännedom kan kanske sägas vara ett av nyckelorden för ett noviciat. Men man lär inte känna sig själv genom inre självbespegling, utan genom att öppna sig för Kristi tilltal. Människan blir bara sig själv när hon erfar att hon är älskad.

För att koncentrera sig på det inre livet, bör en novis inte belastas med alltför ansvarsfulla uppgifter, och kontakten med utomstående är mycket begränsad. Hon får fortsatt undervisning om bön och liturgi, klosterlivet, bibeln, löftena mm. Tonvikten är mer lagd på den inre utvecklingen, än på rent intellektuell skolning.

Gud och människan arbetar tillsammans på ett verk där Gud vill kalla fram något nytt i varje syster. Men detta sker inte utan kamp och prövning. Noviciatet kan vara en prövningarnas tid där människan brottas med Gud, precis som Jakob brottades med en okänd under natten. (1 Mos. 32, 24 ff)

Frukten av att ihärdigt vända sig mot Gud och söka hans ansikte, av att kämpa i natten och tålmodigt acceptera att förlora vissa illusioner om sig själv, blir – om allt går väl – en djupare erfarenhet av Kristi kärlek. Ja, att Kristi kärlek blir verklig och personlig. Kärleken kan ju bara nå oss sådana vi verkligen ÄR, och därför krävs en lång inre mognadsprocess.

Noviciattiden, som varar mellan ett och två år, leder förhoppningsvis till att novisen mer och mer vågar lita på Kristi kärlek och fylls av längtan att ge sig själv till honom definitivt. Hon är då beredd för att avlägga de första löftena.

Löftesavläggelsen

De första löftena innebär att systern avlägger löfte om lydnad, fattigdom och kyskhet för tre år. Det är först efter ytterligare tre år som hon har möjlighet att avlägga löften som gäller hela livet.

Därmed inleds en ny etapp i utbildningen där tonvikten läggs på den intellektuella skolningen. Nu ges möjlighet till mer avancerade studier i teologi, filosofi, bibliska språk mm. och denna intensivare studietid varar i fem år. Succesivt inlemmas också systern på ett mer ansvarsfullt sätt i kommuniteten. Hon får erfara att det är genom att bygga upp kommuniteten som hon bygger upp sig själv. Genom att söka det gemensammas bästa istället för sitt eget, finner hon sig själv.

När löftena avlagts är det svårare om man vill lämna klostret. Löftena bör vara genomtänkta och mogna och då kan man inte lättvindigt bryta dem. Vid ett sådant fall bör det övervägas noga med de ansvariga systrarna. Men visst förekommer det att någon på detta stadium upptäcker att hon valt fel, och då kommer heller ingen att tvinga henne att stanna. Klosterlivet är ingen sekt där man till varje pris vill ha medlemmar. Tvärtom är ju prövotiden lång och många är inblandade för att urskilja att systern verkligen valt rätt. Själva målet är att varje syster skall förverkliga sin personliga unika kallelse och ge sig själv till Gud på detta sätt. Detta kan aldrig ske under tvång.

De eviga löftena

Efter tre år kan systern avlägga de slutgiltiga, eviga löftena, som gäller intill döden. Om hon inte känner sig mogen för detta, kan hon be om att förlänga de tidsbestämda löftena ytterligare ett eller två år. Därefter ger sig systern definitivt, och totalt till Kristus, för att följa honom i lydnad, fattigdom och kyskhet.

08 ..till min dodAtt avlägga ett löfte är något stort. Gud själv håller sitt ord och människan, som är skapad till Guds avbild, har fått privilegiet att kunna tala liksom Gud, med ett ord som består och är verksamt. ”Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen” (Psalm 119, 89). Gud erbjuder också människan att uttala ett ord som står fast för all evighet. När hon lovar lydnad intill döden utför hon en i sanning gudomligt mänsklig handling.

Många har förlorat tron på människans förmåga att vara trogen, att ge sitt ord. De som ger sitt liv till Gud och lovar honom trohet vittnar inte bara om människans förmåga att hålla ett löfte, hon vittnar ännu mer om Guds trohet. Utan hans kärlek som ständigt kom henne till mötes i hennes svaghet, skulle ingen vara i stånd att förbli trogen.

Löftesavläggelsen sker under en högtidlig gudstjänst. Det är en fest dit alla är inbjudna; familj, vänner, systrar och bröder från andra kloster. Precis som på en bröllopsfest håller man måltid och firar denna glädjerika händelse tillsammans.

Den slutgiltiga fasen

När en gång de eviga löftena avlagts inleds en ny fas i klosterlivet. Systern har gett sig själv oåterkalleligen och detta innebär en ny frihet. Alla andra vägar, möjligheter och uppgifter har en gång för alla ”klippts av”. Kanske kan man jämföra det med en buske som ansas från alla grenar som spretade åt olika håll. Nu kan busken koncentrera alla sina krafter, skjuta i höjden och bli ett magnifikt träd! Så är det för den som vågar välja.

Sr Maria korsNär människan ger sin vilja till Gud blir Gud fri att samla upp alla hennes spridda förmågor och egenskaper och forma dem till en helhet. Det ligger en verklig kraft i att förlora sitt liv och ställa det till Guds förfogande.

De eviga löftena innebär inte att systrarna upphör med studierna eller med att utvecklas och lära sig något nytt. ”Kampen” med Gud är heller inte över. Många gånger måste man falla, resa sig och börja om på nytt. Den sista etappen i klosterlivet som varar intill döden är som en stor förberedelse inför ännu en övergång; genom döden till det eviga livet. Genom att varje dag lägga ner sitt eget liv och dö från allt sitt eget, får de erfara Kristi uppståndelses kraft mitt i vardagen.

Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus (Joh. 17,3)

Klosterlivet vill vara en skola i det eviga livet!


 




href=”http://statcounter.com/wordpress.com/”
target=”_blank”>wordpress analytics