Dominikansk spiritualitet

MÖTET MED GUD

Det finns många olika kontemplativa ordnar i Kyrkan; karmeliter, benediktiner, kartusianer, klarissor och dominikaner är bara några. Det grundläggande och gemensamma för dem alla är att tonvikten ligger på det inre livet; bön och liturgi, studium av Guds Ord, arbete i tystnad och ensamhet. Denna livsform kräver därför en mer eller mindre stor avskildhet från omvärlden, en avskildhet som inte innebär flykt från verkligheten, utan snarare ett djupare inträngande i verklighetens innersta kärna; mötet med Gud. Klausuren, dvs. den rent materiella avskildheten, som bl. a uttrycks i klostrens arkitektur, står som symbol för människans inre rum, hjärtat, där hon är ensam med Gud. Denna klausur är en absolut nödvändighet för den frihet som behövs för att få ägna sig åt ”den bästa delen” (Luk. 10:42)

SANYO DIGITAL CAMERA

Detta betyder inte att kontemplativa lever en ”skyddad tillvaro”, förskonade från världens bekymmer. Gränsen mellan ”världen” och himmelriket är inte en yttre gräns. Den går mitt genom varje människas hjärta. När den kontemplativa systern går in i sitt hjärta upptäcker hon att ”världen” finns där; världsliga värderingar, självupptagenhet, våld eller rädsla…! Där har hon en daglig kamp att utkämpa, en seger att vinna! Det är snarare så att den avsaknad på distraktioner och nöjen som råder i ett klosterliv gör att man inte kan fly sin inre verklighet, där världen och himmelriket möts. Ingen människa kan i längden fly detta arbete med att konfronteras med sig själv, sin utsatthet och ensamhet, livets yttersta mening och Guds tilltal. De kontemplativa gör detta till en heltidssysselsättning!

Lovsången

IMG_1270Frukten av mötet med Gud är lovsång och tacksägelse. I liturgin, som är de kontemplativa ordnarnas huvuduppgift, frambärs dagligen ”lovets offer” inför Gud. Så förverkligas redan här på jorden människans eviga kallelse att stå inför Gud tron och lovprisa honom. Människans djupaste och sannaste identitet är att gå ut ur sig själv och lovprisa Gud. En av dominikanordens äldsta deviser är: ”Laudare, benedicere et predicare” (att lova, välsigna och predika).

Predikan

Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus. (1 Joh. 1:3)

Dessa ord, ur Johannes första brev, sammanfattar väl Kyrkans liv som helhet, men också det dominikanska livet, som är att förkunna, inte en teori, utan en levande erfarenhet; ”det vi har sett och hört”! . Ingen kan idag göra samma konkreta erfarenhet som apostlarna på Jesu tid, men trons verklighet kan smakas och erfaras inifrån; genom bön, en ständig kontakt med Guds Ord och inte minst genom liturgin där himmelrikets verklighet görs närvarande.

Alla kontemplativa ordnar, karmeliter, benediktiner, cartusianer etc. har en apostolisk uppgift. Genom deras böner och bot i det fördolda verkar de som en underjordisk ström som bevattnar och ger näring åt hela Kyrkan och även hela den värld som Kristus kommit för att frälsa.

Dominikanskt kontemplativt liv präglas dock av en något större öppenhet än många andra mer eremitiska ordnar. ”Contemplata et contemplati aliis tradere”, är Ordens devis och sammanfattar uppgiften som måste gå före alla andra; att förmedla frukterna av den inre kontemplationen. Systrarna går inte ut och predikar som bröderna, men de är en organisk del av orden och inte bara en hjälp genom sina böner. Själva deras liv måste vara en predikan; genom att inrikta hela sin tillvaro på det som är människans yttersta kallelse; att lovsjunga Skaparen och leva i gemenskap med honom, står de som ett profetiskt tecken mitt i en förvirrad värld. En sluten dominikansk kommunitet bör därför kunna ge ett vittnesbörd som är mindre fördolt än andra mer eremitiska ordnar. Detta gäller inte minst liturgin, som inte bara får vara en fördold källa utan måste flöda över och inbjuda omvärlden att delta. Den är systrarnas främsta apostolat!

Bejakande av skapelsen

De historiska omständigheterna då Dominikanorden grundades, kom att prägla dess spiritualitet med en mycket positiv inställning till skapelsen. Den albigensiska irrläran, vilken var upphovet till ordens grundande, förnekade värdet av den materiella världen. Detta motsades av den helige Dominikus, som i sina predikningar framhöll att Ordet blivit Kött. Här kan vi känna igen ett utmärkande karaktärsdrag för dominikansk kontemplation. Till skillnad från en spiritualitet som är så helt inriktad på Guds transcendens att den mer eller mindre vänder sig från skapelsen (Johannes av Korsets ”Nada, nada, nada”) bekräftar dominikansk spiritualitet på ett tydligare sätt skapelsens värde som ett återsken av Gud. Thomas av Aquino talar om hur nåden fulländar naturen; därför bör också människan använda alla sina resurser – konstnärliga, intellektuella – för att närma sig Gud och förhärliga honom. Även om människans intellekt är otillräckligt för att fatta eller förklara Gud, måste det ses som en gåva att förvalta. Intellektet blir till kärlek, när det söker utröna trons hemligheter. Studier har därför en avgörande plats inom dominikanskt kontemplativt liv. De ses inte som ett hinder för bönen, utan som en näring, ja de är faktiskt en bön i sig; till sanningen! Liturgin och den tysta bönen å sin sida befruktar studierna så att de inte stannar på en rent spekulativ nivå.

Det finns andliga vägar som mer betonar att människan måste avkläda sig alla tankar och föreställningar för att närma sig Gud. En sådan ”apofatisk” (förnekande) andlighet präglas starkt av stor enkelhet, radikal andlig och materiell fattigdom, djup tystnad och tillbakadragenhet. Dominikansk spiritualitet kan i jämförelse framstå som mindre radikal. Den engelske dominikanbrodern Anselm Moynihan, OP. skriver:

Jag tror att det dominikanska kontemplativa livet kan vara vidare och rikare ur mänsklig synvinkel. Det är mer inkarnerat och har en bredd som motsvarar Kyrkans egen bredd – i dess böner, dess liturgi, dess kärlek till det sköna, dess vakenhet för Andens inverkan på mänskliga angelägenheter och dess önskan att predika ordet för hela skapelsen.

Dominikanska kontemplativa strävar efter att få andra att älska Guds skönhet, inte bara genom vacker liturgi utan även genom arkitektonisk skönhet, konst och hantverk. Konstnären Fra Angelico som är berömd för sina fresker i Florens, är ett strålande exempel på hur kontemplationens inre frukter kan förmedlas till omvärlden, genom konstens skönhet. I våra dagar har den franske dominikanen och kompositören André Gouzes bidragit till en stor liturgisk förnyelse, som även nått långt utanför Frankrike. I Rögle kloster översätts denna liturgi till svenska.

Att konstnärer som fra Angelico, mystiker som Katarina av Sienna, medborgarrättskämpar som Bartolomeos de las Casas eller teologer som Thomas av Aquino allDominicans at the Cross House of Studiesa ryms inom en och samma orden är om något en illustration av hur ”nåden fullbordar naturen”. Ordens spiritualitet ger verkligen rum för ett vitt spektrum av kallelser och personligheter. Inom ramen för det kontemplativa livet kan variationerna utåt sett naturligtvis inte bli lika stora, men likväl tas stor hänsyn till vars och ens personliga nådegåvor. Glädjen i Guds stora variationsrikedom måste få komma till uttryck! Denna glädje och frihet, som var karakteristisk för Dominikus själv har kommit att prägla hela hans orden. En av hans första medbröder Réginald av Orléans, sade vid slutet av sitt liv:

Jag tror inte att jag gjort mig förtjänt att leva i denna orden, ty jag har alltid funnit alltför mycket glädje där.

I våra dagar, när jakten efter ”självförverkligande” blivit så utpräglad, måste givetvis det sagda nyanseras. Den glädje Dominikus utstrålade var också frukten av sträng bot och självförnekelse. Att få utveckla sina nådegåvor betyder samtidigt att de måste gå genom ett ”dop”. ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör…”

Men den frukt som kommer ur ett liv som ger ut sig själv, är en glädjens frukt! Katarina av Sienna (1380) uttryckte sig så här:

Vår Fader, den Helige Dominikus Orden är en ljuvligheternas trädgård; Glädjefylld, vid och väldoftande.