”De gamla klosterordnarna är alla födda ur ett långt kontemplativt havandeskap, sprungna ur det ”senapskorn” som grundarens kontemplation var”.

Hans Urs von Balthasar

Dominikus från Caleruega, en by i spanska Kastilien, vem var han? Hans liv kan liknas vid en pil som skjuts iväg målinriktat från första stund. Ingen tid förspills, ingen energi går förlorad, allt är riktat mot Gud.
Kanske var det det karga landskapet där han föddes som kom att prägla honom och tvinga honom att ge sitt yttersta; det stränga klimatet inspirerade till heroism, krävde mod och uthållighet – virilitet. Samtidigt var horisonterna på den kastilianska högplatån vida – både geografiskt och kulturellt. Kastilien hade upp- nått fred bara femtio år före Dominikus födelse. Araberna var utdrivna och landet höll på att befolkas på nytt. Kyrkan befann sig i ett uppbyggnadsskede. Det rådde en ungdomligt energisk stämning av förnyelse och entusiasm.

Dominikus studerar vid universitetet i Palencia, där han avslutar grundläggande studier så snabbt som möjligt för att inte förlora tid. Det är teologin han vill inrikta sig på. Han grips av en passion för Guds Ord som han studerar ihärdigt, men inte främst som en text att analysera, utan som en Person att älska. Hos Dominikus råder ingen splittring mellan hjärta och hjärna.

Ordet tar verkligen kött i Dominikus; den barmhärtighet han läser om i Skriften kommer alltmer att ta sig uttryck i hans eget liv. När en hungersnöd härjar svårt i landet säljer han sina egna böcker för att bistå de mest utarmade. Men med tiden kommer en annan hunger än den efter bröd att röra Dominikus medlidande: hungern efter sanningen. Dominikus kommer att ge hela sitt liv för att predika Ordet.

Han inträder i domkapitlet i Osma, där biskop Diego byggde upp en kommunitet av präster med avsikt att reformera och förnya prästerskapet. Livet var främst inriktat på bön, liturgi och studier. Det Ord Dominikus närt sig av under så många år får här sitt fullaste uttryck när det firas i kulten. Det är ur liturgin som Dominikus kommer att ösa sin livskraft och glädje under hela sitt liv. Denna glädje har för all framtid satt sin prägel på dominikansk liturgi.

Uppbrott

Dominikus skulle aldrig självmant valt att lämna detta liv i ensamhet, inre samling och bön. Men omständigheterna tvingar honom och han får bli biskopens ledsagare på en resa genom Europa till Skandinavien. Från denna resa är det mötena med människor som blir betydelsefulla. De färdas genom Sydfrankrike där en andlig rörelse breder ut sig – katarernas lära. Trots vissa kristna förtecken handlade det om en gnostisk lära som innebar att kroppen och materien ansågs som onda. Den stränga fattigdomen och askesen som präglade katarernas liv var därför ett uttryck för förakt för skapelsen. I Toulouse övernattar Dominikus på ett värdshus med en katarisk världshusvärd. Efter en hel natts intensiv diskussion, bestämmer sig hans värd för att återvända till den kristna tron. Dominikus har övertygat inte bara genom sin utstrålning, utan också genom sakliga och klara argument.

Man skulle kunna säga att dominikanorden föddes på ett värdshus! Denna händelse står som en tydlig symbol för en fundamental aspekt av dominikanskt liv; lyhördhet för tidens tecken och en vilja till dialog med omvärlden. Det är också så Dominikus kommer att förstå att all nöd inte är materiell. Den andliga villfarelsens nöd, i alla dess former, kommer alltid att stå i fokus för dominikanorden.

Under sin resa möter de ärkebiskopen i Lund, Andreas Sunesen, som hade planer på mission österut. Kanske är det här Dominikus hör talas om kumanerna, ”hedningar” i trakter där Evangeliet aldrig förkunnats. Dominikus kommer aldrig att träffa dem, men livet igenom bär han inom sig en längtan efter att överskrida alla gränser för att nå ut med Evangeliet till dem som står längst bort från Kyrkan.

Biskop Diego och Dominikus kommer, genom en serie sammanträffanden, att dras in i Kyrkans mission bland katarerna. Denna bedrevs av cistercienser, med all den kyrkliga pondus och pompa som ansågs nödvändig för att befästa auktoriteten. Men Diego och Dominikus kommer att föreslå en annan väg. De hade djärvheten och ödmjukheten att vara lyhörda för de goda sidorna hos sina motståndare och beakta den kritik de riktade mot Kyrkans män. Katarernas yttre liv, med det enkla, fattiga levnadssättet tycktes på många sätt stå närmare de evangeliska idealen. För att predika bland dem, menar Diego att de själva måste välja frivillig fattigdom. De beger sig iväg till fots, tigger sitt levebröd och förkunnar Evangeliet. Cistercienserna följer deras exempel.

Det är svårt att sortera ut det historiska från de legender som berättar om Dominikus predikande från denna tid. Klart är att han övertygade med den auktoritet som kommer av att leva sanningen inifrån. Därför behövde han heller aldrig gripa till hot, slagord eller juridiska resonemang för att påtvinga sina motståndare åsikter. Han drevs av ett medlidande som tog sig uttryck i vänlighet och välvillighet; ja, så till den grad att många katarer först trodde att han hörde till ”deras sida”. Efter bara några månader måste biskopen från Osma återvända hem, och cistercienserna tröttnar. Mordet på en av de påvliga legaterna, tillsammans med en mängd politiska och religiösa faktorer leder fram till att påven utlyser ett korståg mot katarerna.

Dominikus står ensam kvar med det enda vapen han någonsin kommer att bruka: sanningen. En droppe av fred mitt i ett stormande hav? Hur kunde han hålla ut? Under nästan tio år stod han ensam och outtröttlig i tron på sin sak och sin metod. Kanske är det här vi tydligast ser det ”senapskorn” som grundarens kontemplation var. Han drevs av en sådan djup inre övertygelse, en förtärande eld som längtade efter att få flamma upp och sätta världen i brand. Detta var Dominikus prövo- och reningstid. Medan många andra helgon vittnat om den ”inre natten” som ett slags förberedande rening innan heligheten slår ut i full blom, vittnar Dominikus här om den ”yttre nattens” prövning. Allt var emot honom. Ingenting lyckades. Hans strävan bar ingen frukt. För att härda ut i en sådan natt får man anta att Dominikus bars och drevs framåt av en inre styrka, en kallelsens outsägliga nåd. Yttre prövningar kan leda till att någonting befästs i det inre. Hos Dominikus byggs den inre cell upp som blir dominikanordens ursprungsgrodd.

En ny Orden

Och så en dag skjuter skottet fram, upp ur den hårda jorden. Och då kan ingen längre hindra dess växt. Det är i april 1215 som två män från Toulouse, Peter och Thomas, avlägger sina löften med händerna mellan Dominikus händer. Predikarorden föds. Redan några år tidigare hade Dominikus grundat ett klos- ter för kvinnor, ”Den Heliga Predikans kloster” i Prouille. År 1217, då bröderna ännu bara är en handfull, sprider Dominikus ut dem för ”den goda säden bär frukt när man sår ut den, men förstörs om den blir kvar i sädesmagasinet”. De unga och oerfarna bröderna protesterar naturligtvis, men trots Dominikus annars milda och kärleksfulla temperament är han här mycket bestämd: ”Säg inte emot mig, för jag vet vad jag gör.” Dominikus är lyhörd för Anden. Och lyhördhet innebär också lydnad. Det gäller att förverkliga den inspiration man tagit emot, även när kanske både förnuft och känslor försätts i en trosnatt. Kanske är det här Gud prövar Dominikus tro, så som han prövade Abraham. (1 Mos 22) Dominikus riskerar ju på något sätt att fördärva hela företaget. Bara frukten av en sådan handling kan visa äktheten i inspirationen.

Att Dominikus vågar ta detta steg rätt ut i tro beror på att han inte är upptagen av egna framgångar. Det handlar inte om hans eget ”projekt”. Nej, hans enda drivkraft är att uppfylla Guds vilja, att lyda Ordet, så att det kunde inkarneras och anta kött i hans eget liv. Bara så kan man ge Kristus vidare till människorna.

Bröderna sprids i riktning mot Paris, Bologna och Spanien. Dominikus väljer noga de platser dit han skickar bröderna: intellektuella centra och universitetsstäder där nya idéer och strömningar möts och ut- vecklas. Mitt i världen.

På mindre än fyra år kommer bröderna att vara spridda i hela Europa, bland annat i Danmark och i Sverige. Under dessa år har Dominikus rest nästan oavbrutet, mellan Paris, Madrid, Rom – enbart till fots. Han ägnade nätterna åt bön, dagarna åt att predika, värva eller utbilda bröder, organisera och lagstifta. Han hinner även med att grunda ett flertal kvinnliga kloster där systrarnas främsta kallelse är att i bön och kontemplation stödja brödernas predikan.

Den dynamik och precision genom vilken orden utvecklas och sprider sig i Europa, och sedermera över hela världen, talar för sig själv. Dominikus ”visste vad han gjorde”. Han kände igen Andens röst.

Därför var han redo när Anden kallade honom för det slutgiltiga steget i Kristi efterföljd. Han är inte fyllda femtio år när han dör, omgiven av sina bröder. Med sin oerhörda kärlek till liturgin leder han själv bönerna och ceremonin. ”Börja”, säger han och då börjar man läsa trosbekännelsen, som han själv deltar i. Så lyfter han slutligen händerna och drar sin sista suck. Den glädje som alltid präglat Dominikus väsen blir det bestående intrycket även av hans död. “Gråt inte”, tröstar han dem, ”för jag kommer att vara er mer till nytta efter min död, än under min livstid.”

“Han hade ett smalt och vackert ansikte, håret i en svagt röd ton, vackra ögon. Från hans panna och ögonbryn strålade en sorts ljus som ingav respekt och tillgivenhet från alla. Han var alltid leende och glad, utom när han rördes av medkänsla för sin nästas lidande.”

Så beskrev syster Cécile, med stor ömhet, Dominikus under hans livstid. Och så kommer också alla hans medbröder och medsystrar att känna igen honom, i den speciella anda som präglar predikarorden, där ljuset, glädjen och livets skönhet aldrig är frånvarande ens i de svåraste prövningar.

Det var vanligt på denna tid att man önskade få bli begravd på någon helig plats, i närheten av ett helgons reliker. Men Dominikus bad att få bli begravd ”under sina bröders fötter”, det vill säga i brödernas kyrka i Bologna. Det fanns ingen heligare plats för honom än brödernas gemenskap. Under sitt liv i orden ville han alltid bli kallad för ”broder” snarare än ”fader”.

Detta var Dominikus testamente till sina bröder och systrar innan han dog. På vitt skilda sätt, i kontemplativa kloster, på sjukhus, i slummen, på universitet eller forskningscentra förverkligar hans bröder och systrar, samt även lekmän idag samma kallelse och lidelse för sanningen.

Lev i kärlek.
Förbli i ödmjukhet.
Håll fast vid frivillig fattigdom.
Och var brinnande i anden.