Ordet ”kallelse” har en negativ klang i svenskt språkbruk. Man hör då och då exempelvis sjuksköterskor hävda att deras jobb inte är ett ”kall” och man lägger då i ordet betydelsen av en uppoffring; att vara beredd att stå ut med vilka krav som helst, utan att få rimlig betalning, därför att man har detta ”kall” att ta hand om sjuka. Eftersom sjuksköterskorna, eller vilken annan yrkeskår det nu gäller, vill ha lika bra betalt som alla andra gäller det alltså att slå fast att de är yrkesmänniskor och inte kallade. Det tycks finnas en motsättning mellan yrke och kallelse.

Men vilken tragik att vi förlorat insikten om vad det betyder att vara kallad, och vikten av att finna sin kallelse.  Människan kan ju bara finna lycka och mening om hon finner vad just precis hon har för specifik och unik uppgift i livet. Genom att ge sig själv i denna uppgift, denna livsform, till dessa människor, finner hon sig själv. Hela livets mening består i att fullborda sin unika kallelse som ingen annan kan utföra i varje människas ställe. (Därav inte sagt att man inte behöver lön för sitt arbete!)

Alla människor har därför en kallelse. Att finna sin kallelse är inte ett privilegium för några få utvalda, präster och munkar, eller framstående personligheter inom konst, politik eller vetenskap. Kallelsen är konstitutiv till varje människas väsen. Vi har ju blivit till som en kallelse! När Gud skapar, skapar han genom sitt Ord, genom att tala; Gud sade, och det blev (1 Mos 1). Och i Johannesevangeliet läser vi: Allt blev till genom Ordet, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Varje människa är därför ett tilltal. Gud talade och vi blev till.

Vad gör vi med detta tilltal från Gud? Svarar vi på det? Detta är livets mening.

Att söka sin kallelse

Valet att gå i kloster handlar om att inse att man bara kan bli verklig lycklig och hel som människa när man finner den väg som Gud skapat en för. Gud känner oss bättre än oss själva, så det han kallar oss till kan inte annat än motsvara våra mest autentiska egenskaper och förmågor

Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. Benen i min kropp var inte dolda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. (Ps 139)

Poeten Rainer Maria Rilke skriver om kallelsen att skriva poesi.

Gå in i Er själv. Utforska den grund som manar Er att skriva; pröva om den sträcker sina rötter in i det djupaste stället i Ert hjärta, erkänn för Er själv om Ni skulle dö ifall Ni förvägrades skriva. Detta framför allt: fråga Er själv i Er natts tystaste timme: Måste jag skriva? Gräv i Er själv efter ett djupt svar. Och om svaret blir ja, om Ni kan bemöta denna avgörande fråga med ett starkt och enkelt ”Jag måste”, bygg då Ert liv efter denna nödvändighet.

Hans råd till den unge poeten skulle kunna översättas till klosterkallelsen. Gud kallar oss till det som motsvarar vad vi innerst inne är. Därför erfar man ofta sin kallelse som en djup inre längtan, ja som något som vill födas inom en.

Men att födas innebär födslovånda. Det är också en kamp att finna sin kallelse. Människan har så många motstridiga viljor. Hon dras än hit, än dit. Hon har lust med än det ena, än den andra. Dessutom krävs att man vågar gå sin egen väg, att man inte bara gör vad som tycks bra i andras ögon. När det gäller att finna sin kallelse, måste människan våga stå ensam inför Gud. Hon måste ibland göra, precis som israeliterna när de flydde från faraos armé; sätta foten i havet och gå ut i tro.

Hur känner man igen en klosterkallelse?

Det är inte helt lätt att känna igen den röst som kallar. Här krävs urskiljning och ofta tid och tålamod. För att finna sin kallelse krävs en insats från människans sida. Sedan finns också olika kriterier som efter hand, om jag är trogen, bekräftar mig i en viss riktning, till ett visst val.

Det första och viktigaste är att jag tar tid för bön. Att jag vänjer mig vid att lyssna till Gud. Gud talar diskret, med respekt för vår frihet. Världen däremot är full av larm och propaganda. För att lyssna till Gud måste jag därför ta tid för tystnad. Här krävs en viss disciplin. Jag måste kunna begränsa det yttre informationsflödet, stänga av bakgrundsmusiken och tacka nej ibland till ytterligare en ny aktivitet.

I bön ber jag Gud att visa mig vägen, att leda mig, att ge mig tecken så att jag vet hur jag skall gå. Ju mer jag är villig att ställa mig helt till hans förfogande, ju klarare skall han visa mig vad han vill.

Hur visar han sin vilja? Gud talar till oss genom vår djupaste längtan. Om jag inom mig känner en djup längtan att ge mig själv helt till Gud, att helt få ägna mig åt bön och kontemplation är detta ett tecken som pekar åt ett visst håll. Den inre frid man erfar när man sedan säger ja till Gud bekräftar om man valt rätt. Ibland kan denna urskiljning ta lång tid. Man pendlar mellan olika alternativ, i ovisshet, men tillslut ger man efter åt det håll där friden är som djupast.

Genom att läsa Guds Ord, lär jag mig att känna igen hans vägar, hans handlingssätt med människan. Ibland kan ett visst ord, en viss mening, få en speciell lyskraft och tala till mig personligen. För många helgon var det ett Bibelord som blev avgörande för deras kallelse. Den helige Antonius gick ut i öknen och blev eremit när han hörde Evangeliet om att gå och sälja allt för Jesu skull.

När dina ord öppnar sig, strålar de av ljus, och ger insikt åt de fattiga i anden.

Ps 119, 130

Gud talar också genom yttre tecken och omständigheter. Jag besöker kanske ett kloster som inte säger mig någonting. Jag känner mig likgiltig. Men i ett annat kloster är det annorlunda. Där känner jag en inre dragning. En frid. Det är som att komma hem. Detta kan vara Guds röst.

Vidare talar Gud genom det jag har och är. I min egen personlighet ligger nedlagd vissa egenskaper och anlag som oftast bör stå i samklang med det jag kallas till. Det betyder inte att man inte måste ge upp något för att finna sin kallelse. Gud kan be mig om att ge upp en strålande karriär eller en stor kärlek, men han kallar mig aldrig att förneka mitt djupaste väsen. Därför får jag också lyssna till mig själv, mina talanger, min karaktär. Om jag inte känner någon dragning alls studier och att så få fördjupa min tro är det inte troligt att Gud kallar mig till att bli dominikan.

Samtidigt kan det vara förädiskt att lyssna till sig själv. Vi är så bra på att lura oss själva, att rationalisera bort Guds vilja, därför att det kostar oss mycket att ge upp vår egen vilja. Det finns risk att man grundar sitt beslut på alldeles för ytliga motiv. Att gå i kloster kan också vara en flykt från problem. Därför är det nödvändigt att ha en andlig vägledare som hjälper en att göra en urskiljning bland alla de röster och viljor som strider inom en. En andlig vägledare skall aldrig tala om för mig vad jag skall göra. Det är mitt eget val som jag måste ta ansvar för. Men jag gör klokt i att öppna mig för någon som kan ge mig råd, ifrågasätta, tvinga mig att tänka igenom etc. En andlig ledare skall ge både motstånd och bekräftelse.

Att kallelsen är det som fullbordar människan betyder inte att hon inte kommer att lida. Själva beredskapen att lida är nödvändig för den som vill följa Kristus. Den glädje och frid han erbjuder är ingen ytlig eller billig glädje. Den kostar också blod och tårar, kamp och ångest. En klosterkallelse innebär att man måste ge upp kärleken mellan man och kvinna, familj och barn. Det är aldrig lätt, och det ska inte heller vara lätt. Man går inte i kloster därför att man inte har normala mänskliga känslor. Det är just kallelsen som gör att man är förmögen att ge upp något så djupt mänskligt. Det gudsvigda livet är ett liv offrat till Kristus, med Kristus, för själarnas frälsning. Detta är det paradoxala, att människan blir sig själv genom att förlora sig själv.

Och vad är ett offer värt som inte kostar något? Genom att ge upp något värdefullt och stort, genom att glömma sig själv, visar man sin kärlek till Gud. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv” (Joh 15:13). Människor idag tycks ha förlorat insikten om offrets betydelse. Att ge upp något betraktas som dårskap. Livet går ut på att förverkliga sig själv. Men i offertanken ligger själva livets hemlighet. ”Den som mister sitt liv skall finna det” (Mat 10:39).

Var och en som för för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn skall få mångdubbelt igen redan här i tiden. (Luk 18:29)

Ett kännetecken på att man slutligen funnit sin kallelse är inre glädje. Själva gärningen som sådan blir den ”belöning” man får av att leva som man gör. Hos profeten Jesaja står att den rättfärdige skall ”äta sina gärningars frukt” (Jes. 3:10). Det betyder inte att man kan vänta sig belöning i himmelen för att man gjort stora uppoffringar på jorden. Nej, det är själva utförandet av livsuppgiften som blir ens belöning. Rilke skriver till den unge poeten: ”Kanske visar det sig att Ni är kallad att vara konstnär. Ta då Ert öde på Er och bär det, dess börda och dess storhet, utan att någonsin fråga efter den belöning som skulle kunna komma utifrån.”

”Min mat är att göra Faderns vilja” sade Jesus. Det gäller också för oss kristna. Ju mer vi ger vår vilja till Gud och söker följa honom, ju fullödigare blir vårt liv!

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus
(1 Petr. 2:9)

Svaret på frågan varför man går i kloster, kan därför sammanfattas mycket enkelt: Man svarar på Jesu tilltal: ”Följ mig!”