De gamla klosterordnarna är alla födda ur ett långt kontemplativt havandeskap,         

sprungna ur det ’senapskorn’ som grundarens kontemplation var.

En kallelse prövas innan den förverkligas. Under många år bar den helige Dominikus ensam och outtröttlig sin vision om en predikan i ödmjukhet och vänskap samtidigt som han var omgiven av blod och våld genom det korståg som utlysts mot katarerna år 1209. Denna långa prövning kan sägas vara det ”senapskorn” ur vilken hans Orden föddes. En tro som aldrig ger upp, prövad genom motgångar.

Något liknande kan sägas om Sankt Dominikus kloster i Rögle. De sex systrar som år 1898 lämnade Prouilhe för att grunda ett nytt kloster i Montpellier, varifrån Rögle grundats, skulle under lång tid möta motgångar som hotade att upplösa hela kommuniteten.

Systrarna fick ta över ett magnifikt benediktinkloster som stod tomt efter franska revolutionen. Kallelser började strömma in, och det såg ljust ut. Men så kom slaget. År 1901 utfärdades i Frankrike antiklerikala lagar som förbjöd klosterlivet och konfiskerade kyrkliga egendomar. Postulanter och noviser skickades hem, och systrarna fick civilklädda lämna sitt kloster och gå under jorden. Under nära femton år flyttade de från provisorium till provisorium, samtidigt som observansen upprätthölls med oförändrad rytm. På natten bar de ordensdräkten när de bad matutin.

”Helt okända och bortglömda av människorna hade vi ingenting som kunde dra dem till oss. Vi var inte modlösa för det, inte heller det minsta bedrövade. Det kontemplativa livet är rikt i sig själv. Det blir desto rikare i inre mening ju mer utblottat det blir i det yttre.”

Så prövades trons senapskorn.

Systrarna hade tvingats lämna den klassiska ramen för kontemplativt liv. Men genom att denna ram krossades för dem fick de så småningom större möjlighet till utbyte med dominikanbröderna i Montpellier och därmed ett rikt intellektuellt liv. Den flexibilitet systrarna fått anpassa sig till hade stärkt en inre, hjärtats klausur som gjorde det möjligt att dela med sig något av klosterlivets rikedom och atmosfär utan att förlora den inre tystnaden.

När den antiklerikala vågen lagt sig blev det till slut möjligt att bygga ett eget kloster. Detta invigdes 1933.
Av trohet till det som systrarna upplevde som Andens ledning, och med stöd från bröderna i Montpellier, valde de att bygga ett kloster utan det galler som skiljer systrar från omvärlden. Kloster utan galler var inte tillåtet vid denna tid, och därför måste de byta kanonisk status och bli en så kallad påvlig kongregation, Les Dominicaines de Sainte Marie des Tourelles. Klostret blev känt för sitt rika intellektuella liv och drog till sig många kallelser. Från att ha varit fem systrar blev de med tiden mer än hundra. Det ledde till grundandet av nya kloster, och så sändes tre systrar till Sverige år 1947, på inbjudan av dominikanbröderna i Lund.

 Det skulle ta nära tio år av prospektering och sökande innan systrarna äntligen kunde flytta från bröderna till ett eget kloster. Men den 17 december 1956 kom fem systrar till Rögle, den lilla skånegården som steg för steg byggts ut till kloster med gästhem, alltid enkelt och i liten skala.  ”Från första början präglades kommuniteten av de långa vinterkvällarnas särskilda atmosfär som gynnar bönens inre samling, intellektuellt och manuellt arbete. Den kontemplativa förankringen blev omedelbar”, skrev en av dem.

Fram till år 2019 var Sankt Dominikus kloster en del av Les Dominicaines des Tourelles. Men då bad Rom systrarna att ansluta sig till ett större sammanhang, eftersom antalet systrar i Frankrike minskat. Rögle valde då att närma sig den franska Federationen, Notre Dame des Prêcheurs, och tog tillbaka monialernas konstitutioner. Så har vi återknutit till våra rötter i Prouilhe.

En utförligare beskrivning av Les Tourelles historia finns i boken Kallad, ett svenskt kloster med franska rötter, Kloster förlag.