Katarina av Siena

Varje Orden har sin särskilda anda eller ”doft”. Vilka är de drag som särskilt utmärker Dominikanorden?

Contemplata aliis tradere

Det första kännetecknet för en dominikan är iver för själarnas frälsning. Ordens devis är Contemplari et contemplata alis tradere, att ge vidare till andra det som först tagits emot i kontemplation. Den helige Dominikus förmedlade sin apostoliska glöd till sina systrar som redan på hans tid kallades ”Predikarsystrar”. De kontemplativa systrarna predikar främst genom själva sitt liv som vittnar profetiskt om att i Kristus ensam finns sann lycka.

Sanning, Veritas
Dominikanorden har kallats Orden där intellektet fångats av Anden, och där livet bör organiseras för att gynna studierna så långt det är möjligt. Den kristna nästan-kärleken består inte enbart av materiella insatser; det finns också en »intellektuell kärlek« som tar sig an andlig törst och kan få tron att blomma i varje kultur.

Ordens stora teolog, Thomas av Aquino, Doctor Angelicum, har visat hur människans intellekt inte står i motsättningen till tron, utan befruktar den. Studier är en form av bön, en bön till Sanningen!

Kontemplativa systrar studerar inte för diplom och universitetsgrader, utan söker den vishet som smakar sanningen inifrån. Människans intellekt närs av böcker men även av verkligheten själv genom en kontemplativ hållning. Sökandet efter sanningen har att göra med öppenheten att låta sig formas och utvecklas av den helige Ande.

Frihet
I Dominikanorden råder en anda av frihet som gör det möjligt för vitt skilda karaktärer att bevara sin personlighet och samtidigt vara fullt ut dominikan. Dominikaner är mycket olika sinsemellan. Där finns den skarpsinnige teologen Thomas, mystikerna Katarina av Siena och Mäster Eckhart, frihetskämpen Bartolomeos de las Casas och konstnären Fra Angelico, för att nämna några. Den dominikanska andan är unik, den förstärker individuella drag snarare än förminskar dem. ”Nåden fullkomnar naturen”, skrev Thomas av Aquino.

Denna frihet kommer av bejakandet av skapelsens godhet som Dominikus betonade gentemot sin tids heretiker, katarerna, vilka lärde att kroppen och materian var av ondo. Gud själv har blivit människa och antagit en mänsklig kropp. Allt mänskligt, begåvning, intellekt, konstnärlig förmåga mm, värdesätts och kan ställas i Guds tjänst.

Laudare, benedicere, prædicare,

Att lovsjunga, välsigna och predika är dominikanernas signum. Ingen var ivrigare än Dominikus att fira liturgi, var han än befann sig ute på vägarna, och han uppmuntrade sina bröder och systrar att be ”snabbt, lätt och med glädje”. Dominikansk liturgi präglas av en frihet och dynamisk kraft som avslöjar Dominikus temperament.

Det kan vara en gåta för omvärlden att ägna stor del av sitt liv åt något så föga inkomstbringande som lovsång. Den liturgiska sången som stiger upp mot Gud alldeles ”gratis” är en symbol som talar om människans inre hemlighet och yttersta mål.

Att sjunga Guds Ord är en predikan.

Glädje
Det sägs om Dominikus att han alltid var glad, förutom när han rördes av medlidande. Denna glädje präglar vår Orden, glädjen över sanningen och frälsningen, bejakandet av skapelsens skönhet och människans gåvor. Många dominikanska helgon har utmärkt sig genom ett särskilt sinne för humor, däribland Jordanus av Sachsen, Ordensmästaren efter Dominikus.

Dominikus levde samtidigt ett asketiskt liv, men det var ingen självupptagen askes, likt katarernas kroppshat, utan botgöring för själarnas frälsning och kamp mot den egna egoismen. Ju mer han blev föraktad och misshandlad, desto gladare var han, eftersom han då blev mer lik sin Frälsare.

”Jag tror inte att jag gjort mig förtjänt att leva i denna orden, för jag har alltid funnit alltför mycket glädje där.”

Broder Reginald av Orléans, en av de första bröderna, före sin död

Ett hjärta och en själ i Gud

Dominikus valde Augustinus regel för sin Orden, och den lägger stor vikt vid enhet: ”Ni har kommit samman för att vara ett hjärta och en själ i Gud.” Kommuniteten är kallad att vittna om gemenskapen i den Heliga Treenigheten. Det som förenar systrarna är deras strävan att förenas med Kristus. Men enhetens gåva ges till ”svaga och bräckliga lerkärl” (2 Kor 4:7). Därför måste gemenskapen vila på barmhärtighetens grund. Den dagliga försoningen blir ett vittnesbörd om Kristi närvaro. På ett mystiskt vis bär den inbördes enheten frukt i Kyrkans hjärta (jfr Grundläggande konstitutioner V).

Enhet och lydnad
Strävan efter enhet präglar dominikanskt styrelseskick. De frågor som berör alla ska fattas av alla. Men att säga sin mening betyder inte att man alltid får som man vill. Dominikus själv underordnade sig brödernas beslut på generalkapitlen. Alla måste göra avkall på sitt eget för att underordna sig det gemensamma bästa.

Den frihet som präglar vår Orden utesluter inte lydnad. Äkta lydnad leder till sann frihet. Genom att ge ut sitt eget av fri vilja och inte längre existera för sig själv, utan för det gemensamma goda, ger en människa uttryck åt hela sin rikedom och finner sig själv. Hon berikas av det som är allas. Så växer människan i Gudslikhet.

Enkelhet

Dominikus hade en sak för ögonen: själarnas frälsning. Bröder och systrar skulle ge sig helt för ”den heliga predikan” och fick därmed tigga sitt levebröd. Därför skulle de leva enkelt, och klostren fick inte vara stora och påkostade. Dominikanorden är en tiggarorden.

Systrarna i Rögle försörjer sig genom gästhemmet, men lägger mycket tid på det som inte ger någon inkomst, liturgi, själavård mm. Därför är de också beroende av Guds försyn – som heller aldrig saknats.