Den heliga Predikan i Prouilhe

De hade ingen annan läromästare
än den Helige Dominikus
som formade dem för Ordens liv.

Långt innan den helige Dominikus börjat organisera bröder i sin Orden, hade han samlat en grupp kvinnor i Prouilhe i Sydfrankrike för ett klassiskt klosterliv som monialer (monial är den feminina formen av munk, ”ensam för Gud”). Prouilhe fick från början en helt egen karaktär som för alltid kommer att prägla det dominikanska kontemplativa livet: Klostret kallades ”Den heliga predikan”. Dominikus intuition var att monialerna var oundgängliga medarbetare i hans mission att predika Evangeliet. ”Tystnaden är Predikarens moder.”

Det låter som en omöjlig kombination att vara fullt ut kontemplativ och samtidigt medlem i en apostolisk Orden. I själva verket är det något mycket djupt som bara kan förstås utifrån Dominikus personlighet och karisma. Han var både en kontemplativ själ och en stor apostel. I Dominikus hjärta brinner en underbar och nästan otrolig iver för själarnas frälsning. I bönen ropar han ständigt: ”Vad ska det bli av syndarna?” Denna bön genomsyrar dominikanernas liv. Bröder och systrar vill verka tillsammans för människornas frälsning.

Det apostoliska livet – Vita apostolica – innebär inte bara aktiv predikan ute på gatorna, utan också att leva i en gemenskap, med församlingen i Jerusalem som förebild: De troende deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna … De fortsatte att samlas och hade allting gemensamt (Jfr Apg 2:42 ff).

En sådan gemenskap vittnar om Evangeliets enande kraft. Vissa element av det apostoliska livet är sedan mer framträdande hos bröderna, andra hos monialerna. Monialer verkar främst genom att be till Kristus i det fördolda.

Men bröderna kan inte stödja sig enbart på monialernas bön, de måste finna balans
mellan kontemplation och predikan. Och monialer predikar genom sitt kontemplativa liv som ”talar” på djupet. Klostren har alltid varit platser där människan kan möta Gud i tystnad och bön.

Det är slående att det inte finns en enda av Dominikus predikningar bevarade, men däremot mycket skrivet om hans sätt att be. Den predikan Dominikus lämnade efter sig är hans Orden, som om han fortfarande vandrade omkring och predikade och firade liturgi genom sina bröder och systrar idag.

Klostret i Prouilhe finns kvar än idag, och betraktas som Ordens vagga. Det var där Dominikus och hans medbröder vilade ut och hämtade kraft under sina predikoturer. Byggnaderna förstördes under franska revolutionen, men klostret byggdes upp på nytt i slutet av 1800-talet.

Sankt Dominiks kloster i Rögle har sina rötter i Prouihe.

Läs mer om Dominikus liv i Sr Veronicas bok, En bok om Dominikus, (Artos förlag).